Björn Sandvik, professor i privaträtt, Åbo Akademi
1. Inledning
Mads Bryde Andersen har ägnat sig åt ett stort antal rättsområden innefattande advokaträtt, avtals- och obligationsrätt, IT-rätt, rättsvetenskaplig metod, skiljemannarätt och pensionsrätt. Som författare av ett bidrag för en festskrift till Mads är det inte svårt att bland alla dessa områden finna något som kan passa in i skriften. Svårare är nog att bland så många tänkbara alternativ bestämma sig för exakt vilket område och närmare tema Mads ska hyllas med. Jag väljer här att fokusera på ett numera klassiskt avtals- och obligationsrättsliga spörsmål som har väckt särskild diskussion i Finland som följd av inte minst rättsfallet HD 2009:92.
I fallet hade en köpare A beställt en motorbåt av en båttillverkare. Efter att A sålt båten vidare till B sjönk båten till följd av påstått tillverkningsfel. B krävde skadestånd direkt av tillverkaren. Högsta domstolen uttalade att avtalsbaserade krav i allmänhet endast kan framställas mot avtalspart. Principen om avtalets subjektiva begränsningar (privity of contract) medger inte avtalsbaserade s.k. direktkrav mot annan än den egna avtalsparten. Men högsta domstolen fann att B hade rätt att framställa ett utomkontraktuellt skadeståndsanspråk direkt mot tillverkaren. Det väcker frågor om s.k. anspråkskonkurrens.
Frågor i anslutning till direktkrav och anspråkskonkurrens har bland annat behandlats utförligt i doktorsavhandlingar i Danmark,10951095. Se Vibe Ulfbeck, Kontrakters relativitet – det direkte ansvar i formueretten (København: Thomson 2000). Finland,10961096. Se Olli Norros, Vastuu sopimusketjussa (Helsinki: WSOYpro 2007). Side 651 Norge10971097. Se Amund Bjøranger Tørum, Direktekrav. Særlig om direktekrav ved kjøp, tilvirkning og enterprise. Formuerettslige analyser i komparativ belysning (Oslo: Universitetsforlaget 2007). och Sverige.10981098. Se Laila Zackariasson, Direktkrav. Om rätt att rikta anspråk mot gäldenärens gäldenär (Uppsala: Iustus 1999). Föga förvånande har också Mads Bryde Andersen behandlat tematiken.10991099. Se t.ex. kapitel 10 författat av Andersen i Mads Bryde Andersen – Joseph Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 3. udgave (Købehavn: Thomson Reuters 2010). Frågorna aktualiseras ofta i rättspraxis. Från senare dansk rättspraxis märks åtminstone U 2004.114 H, U 2010.1360 H, U 2012.2255 H, U 2014.2042 H och senast U 2018.98 H. Från exempelvis senare finsk praxis märks förutom HD 2009:92 särskilt HD 2008:31 och HD 2013:33. Någon samnordisk inställning föreligger dock inte och inställningen i ett och samma land är inte heller nödvändigtvis vare sig lättfångad eller helt entydig.11001100. Den senaste utvecklingen och den allmänna inställningen i de olika nordiska länderna har nyligen sammanfattats överskådligt av Laila Zackariasson, »Privity of Contract and Direct Claims« i Torgny Håstad (ed.), The Nordic Contracts Act (Copenhagen: DJØF Publishing 2015) s. 229 ff., särskilt s. 240 ff. Se även t.ex. den komparativa konklusionen av Jens Lillelund Hammer, »Springende regress i enterpriseforhold«, Rettid 2013/Specialeafhandling 9 s. 41. I det följande redogörs för synen i finsk rätt med särskild hänsyn till HD 2009:92. Vissa jämförelser med annan nordisk rätt görs även. Av intresse blir också att se hur situationen i HD 2009:92 hade behandlats enligt FN-konventionen om internationella köp (CISG, Convention on Contracts for the International Sale of Goods).
Utrymmet här är begränsat. Uppsatsen måste därför med nödvändighet bortse från en mängd detaljer och istället fokusera på bärande element. Som ska framgå var situationen i HD 2009:92 visserligen speciell och fallet rymmer även osäkerhetsmoment. Från rättsjämförande synpunkt förefaller dock HD 2009:92 påföra tillverkare ett nog så långtgående ansvar. I rättsfallet närmast sammansmälts köprättsligt felansvar med utomkontraktuellt produktansvar. Fallet avviker från traditionell obligationsrätt och får avsevärd betydelse bland annat med tanke på preskription. Enligt finsk rätt har tillverkare särskild orsak att akta sig; caveat productor.
Side 652
2. Avtalets subjektiva begränsningar och direktkrav
Principen om avtalets subjektiva begränsningar innebär i finsk rätt bland annat att det som utgångspunkt krävs uttryckligt stöd i lag eller avtal för att krav ska kunna framställas mot någon annan än den egna avtalsparten. Här kan avtalslösningar inte uppmärksammas.11011101. Noteras kan dock att en garanti ofta gäller till förmån för även en senare köpare. Se även nedan vid fotnot 46. Ett praktiskt viktigt exempel är även finansiell leasing; leasetagaren ges i regel rätt att framställa krav direkt mot leverantören på grund av fel. Ett speciellt exempel är skeppsbyggnadsavtal där avtalslösningar om direktkrav är vanliga, ofta i kombination med friskrivningar av varvet. Se t.ex. Björn Sandvik, »Skeppsbyggnadsavtal från finsk synpunkt«, MarIus nr. 463, 2016 s. 25.
Från praxis märks dock exempelvis HD 1988:11 som gäller en avtalskedja. Av tillverkaren av stålplåt A hade beställts stålplåtar till företaget B. Detta så att partiaffären C beställde plåtarna i eget namn av A som fakturerade C, varefter C i sin tur fakturerade B. Plåtarna levererades direkt från A till B. C ansågs ha varit säljare av plåtarna. A hade i en broschyr och publikationsserie meddelat att de i serien publicerade leveransvillkoren iakttas vid leverans. Villkoren innehöll en garanti enligt vilken felaktig plåt skulle ersättas med ny eller repareras eller förbättras. Villkoren innehöll också en friskrivning enligt vilken A friskrev sig från all skadeståndsskyldighet med anledning av felaktig plåt. Högsta domstolen fann att det inte förelåg på lag grundade skäl att utsträcka A:s ansvar utöver avtalsvillkoren. B:s skadeståndstalan direkt mot A förkastades därför. – I fallet var det dock närmast fråga om giltigheten av den långtgående friskrivningen som sådan. Domskälen är kortfattade. Fallet har inte ansetts kunna betraktas som prejudikat då det gäller själva frågan om B:s möjlighet till direktkrav mot A utöver garantivillkoret.11021102. Se särskilt Mika Hemmo, Sopimus ja delikti (Helsinki: Kauppakaari 1998) s. 290 f.
Vad gäller finsk lagstiftning har rätt till direktkrav vid avtalsbrott i form av fel införts i flera lagar. Direktkravslösningar i transport- och försäkringsrättslig lagstiftning ska här inte särskilt behandlas (se dock strax nedan om vägtransportfallet HD 2013:33). Däremot kan särskilt noteras att rätt till direktkrav sedan medlet av 1990-talet gäller enligt konsumentskyddslagen (38/1978, KSL), lagen om bostadsköp (843/1994, BostKöpL) och jordabalken (540/1995, JB).11031103. Se KSL 5:31 om konsumentköp, KSL 8:35 om vissa konsumenttjänster och KSL 9:35 om köp av huselement och byggnadsentreprenad. Stadgandena tillkom då KSL reviderades genom L 16/1994. BostKöpL 5:3 och 7:2 ger rätt att rikta krav mot den första säljaren av bostaden liksom mot en entreprenör eller annan näringsidkare som deltagit i byggandet eller planeringen av bostaden, eller tillverkat eller importerat byggmaterial. Och i JB 2:26 ges en konsument rätt att rikta krav direkt mot vissa näringsidkare på grund av fel i fastigheten. Vidare märks exempelvis lagen om för-Side 653medling av fastigheter och hyreslägenheter (1075/2000, FastFörmL).11041104. Enligt FastFörmL 6 § har förmedlingsrörelsens uppdragsgivare, dennes motpart och andra personer rätt att kräva ersättning av ansvariga föreståndaren för skada till följd av fel från förmedlingsrörelsens sida. Se även den tidigare lagen om konsumentskydd vid fastighetsförmedling (686/1988) 13 §. Redan tidigare hade den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftningen diskuterat behovet av regler om direktkrav vid fel i varan.11051105. Se NU 1984:5 s. 380 ff. En sådan regel intogs emellertid endast i den norska köplagen och följaktligen saknas regler om direktkrav i bland annat den finska köplagen (355/1987, KöpL). Den norska lösningen bygger enligt motiven på subrogationshänsyn och återspeglar möjligen en allmän princip i Norge.11061106. Se den norska köplagen 84 § och för övervägandena bakom stadgandet NU 1984:5 s. 380 ff., Ot prp nr 80 (1986-87) s. 136 ff. Se även till det anförda t.ex. Bjøranger Tørum 2007 bl.a. s. 227 ff., särskilt s. 265 ff., 293 ff. och Kai Krüger, Norsk Kjøpsrett, 4. reviderte utgave (Bergen: Alma Mater 1999) s. 485 ff. I fallet HR-2015-648-A vidareutvecklades den norksa köplagen 84 §.
I Finland har emellertid principen om avtalets subjektiva begränsningar inte varit helt absolut. I finsk rättspraxis har principen ibland frångåtts så att kontraktuella direktkrav har godtagits utan uttryckligt stöd i lag (eller avtal). Från högsta domstolens praxis märks HD 1980 II 70, HD 1992:165 och HD 1999:19.11071107. Se sammanfattande och för nordiska jämförelser Björn Sandvik, Säljarens kontrollansvar. Skadeståndsansvaret grund och omfattning enligt köplagen och CISG (Åbo: Åbo Akademis förlag 2004) s. 138 f., 158 f. Se närmare t.ex. Mika Hemmo, Sopimusoikeus II, 2. uudistettu painos (Helsinki: Talentum 2003) s. 419 ff. Utmärkande för samtliga nämnda fall är att de avser professionsansvar vid uppdragsavtal. Avtalen ansågs innebära en skyldighet för uppdragstagaren att beakta inte bara uppdragsgivarens intressen. Culpagraden berörs inte uttryckligen i domskälen, men uppdragstagaren förefaller i samtliga fall klart åsidosatt en professionell standard. Vidare märks att fallen avser ren förmögenhetsskada och att sådan skada som utgångspunkt inte ersätts enligt den finska skadeståndslagen (412/1974, SkL).11081108. Enligt den s.k. spärregeln i SkL 5:1 ersätts ren förmögenhetsskada endast om skadan orsakats genom en straffbar handling eller vid myndighetsutövning, eller om det i andra fall finns »synnerligen vägande skäl«. Se utförligt om tolkningen av SkL 5:1 och för befogad kritik Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada (Helsingfors: Lakimiesliiton Kustannus 2013). I doktrinen har »synnerligen vägande skäl« ofta ansetts kunna omfatta bland annat avtalsliknande situationer. Vid avtalsliknande situationer har dock högsta domstolen ofta tillämpat principer om skadestånd i avtalsförhållanden snarare än utdömt skadestånd enligt SkL 5:1. Se även mera översiktligt om inställningen till ren förmögenhetsskada enligt SkL och annan finsk utomkontraktuell lagstiftning Pauli Ståhlberg – Juha Karhu, Finsk skadeståndsrätt (Helsingfors: Talentum 2014) s. 321 ff.
Side 654
I HD 1980 II 70 hade sålunda en fastighetsförmedlare gett felaktiga arealuppgifter om en fastighet. Köparens skadeståndstalan direkt mot fastighetsförmedlaren bifölls.11091109. Se även t.ex. HD 1993:38 om fel vid fastighetsförmedling. I detta fall kunde dock direkttalan mot förmedlaren grundas på lösningen i den tidigare lagen om konsumentskydd vid fastighetsförmedling (686/1988) 13 §. I HD 1992:165 hade en bankjurist uppgjort ett gåvobrev felaktigt så att giftorätt för gåvotagarens make inte uteslöts. Gåvotagaren måste därför betala utjämning till sin make även för gåvans värde. Fullgörandet av uppdraget innebar en skyldighet för banken att beakta också gåvotagarens intressen. För fullgörandet av denna skyldighet ansågs banken uttryckligen svara gentemot gåvotagaren enligt »principerna om avtalsförhållanden«. Då banken inte visat att juristen vid fullgörandet av uppdraget handlat aktsamt ålades banken att ersätta gåvotagarens skada. Principen följdes i HD 1999:19 om ett direktkrav mot en redovisningsbyrå som skött grundandet av ett kommanditbolag felaktigt så att också uppdragsgivarens bolagspartner blev ansvarig för bolagets skulder som ansvarig bolagsman. För denna skada svarade byrån enligt principerna om avtalsförhållanden.
I övrigt har emellertid högsta domstolen hållit fast vid avtalets subjektiva begränsningar så att avtalsbaserade krav inte ansetts möjliga mot någon annan än den egna avtalsparten. Från senare rättspraxis märks särskilt tre rättsfall, nämligen HD 2008:31, HD 2009:92 och HD 2013:33.11101110. Se även t.ex. köplagsfallet HD 2012:101, domskälen punkt 13, där dock principen upprätthålls mera obiter dictum utan att egentligen vara avgörande för utgången i målet. Fallet gäller köparens regresstalan mot säljaren för rättegångskostnader köparen blivit tvungen att betala vid rättegång om fel i den vidaresålda varan. Gemensamt för samtliga dessa fall är att de i motsats till den tidigare praxis som behandlats ovan gäller möjligheterna till direktkrav i avtalskedjor.
I HD 2008:31 hade en entreprenör byggt en byggnad på basis av ett avtal om löpande räkning med ett bostadsaktiebolag. En stiftande delägare i bolaget sålde till A aktier som berättigade till besittningen av en bostad. Efter att A sålt aktierna vidare till B upptäcktes konstruktionsfel som orsakat fuktskador i bostaden. B hävde köpet varför A måste återbetala kö-Side 655peskillingen. För denna skada yrkade A ersättning direkt av entreprenören. Ett ansvar för entreprenören gentemot A ansågs inte kunna grundas på vare sig avtalsrättsliga principer eller SkL. Domskälen är anmärkningsvärt kortfattade.11111111. De centrala domskälen framgår i HD 2008:31 punkt 7-8. Notera även att fallet avser tiden innan lösningen i BostKöpL som hade medfört ett ansvar för entreprenören. Fallet har kritiserats.11121112. Olli Norros efterlyser en flexiblare inställning i rättsfallskommentaren »KKO 2008:31 – Voiko urakoitsija joutua vastuuseen yli välittömän sopimussuhteen?«, Lakimies (LM) 2008 s. 644 ff. Se även den kritiska kommentaren av Ari Saarnilehto, »KKO 2008:31 ja eri korvausjärjestelmät«, Defensor Legis (DL) 2009 s. 351 ff. Också Saarnilehto ställer sig kritiskt till avgörandet men av delvis andra skäl än Norros. Också i motorbåtsfallet HD 2009:92 upprätthölls på motsvarande sätt principen om avtalets subjektiva begränsningar. Men i detta fall ansågs skadestånd kunna krävas direkt av båttillverkaren på utomkontraktuell grund enligt SkL (se närmare nedan 3.2). HD 2013:33 gäller en godsskada vid vägtransport. Efter mångsidiga överväganden ansågs att avsändarens direktkrav mot en underfraktförare inte kunde grundas på avtalsrättsliga principer.
Även om direktkravet inte godtogs i HD 2013:33 har det konkluderats att den mångsidiga bedömningen i det fallet innebär en återgång till den flexiblare inställningen till avtalets subjektiva begränsningar som gällde innan HD 2008:31 och HD 2009:92.11131113. Se Norros, LM 2013 s. 948. Jfr att Norros i LM 2008 s. 644 ff. hade önskat mera flexibilitet i HD 2008:31. För egen del är jag inte övertygad av denna konklusion. Den mångsidiga bedömningen i HD 2013:33 förklaras av att högsta domstolen beaktade den internationella transporträttsliga bakgrunden. I doktrinen har betonats att bedömningen avviker från transporträttsliga principer11141114. I transporträtten har direktkrav sedan länge varit ett accepterat fenomen. Att strikt hålla fast vid avtalets subjektiva begränsningar vore här problematiskt redan med tanke på branschens särdrag. Direktkrav i transporträtten har behandlats översiktligt av t.ex. Norros 2007 s. 74 ff. och Ulfbeck 2000 s. 360 ff. såsom de tolkats av exempelvis Norges Høyesterett i det kända vägtransportfallet ND 1995 s. 238 (Nordland).11151115. Se exempelvis rättsfallskommentaren av Lena Sisula-Tulokas, »Allmänna principer och transporträtt – direktkravsproblematiken i HD 2013:33«, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland (JFT) 2014 s. 162 ff. Fallet har också kommenterats på finska av Olli Norros, »KKO 2013:33 – Vastaako alirahdinkuljettaja yli välittömän sopimussuhteen?«, LM 2013 s. 937 ff. och Outi Toivonen, »Oikeustapauskommentti KKO 2013:33«, DL 2013 s. 691 ff. För egen del har jag bland annat svårt att från principiell synpunkt se varför direktkrav vid vägtransporter borde behandlas på avsevärt annat sätt än direktkrav vid t.ex. sjötransporter. Side 656 Vid vägtransporter uppkommer emellertid problem till följd av utformningen av CMR-konventionen artikel 13.1 och motsvarande stadganden i de nordiska lagarna om vägbefordringsavtal.11161116. Från senare nordisk doktrin om vägtransporter märks t.ex. Johan Schelin, Lastskadeansvaret. En studie av fraktförarens ansvar enligt lagen om inrikes vägtransporter (Stockholm: Poseidon Förlag 2015) s. 136 ff. Schelin påpekar i korthet att det »i svensk rätt fortfarande framstår som osäkert huruvida det föreligger någon direktkravsrätt gentemot underfraktförare«. Se även utförligare om tolkningen av CMR art. 13.1 och olika inställningar till direktkrav t.ex. Malcolm A. Clarke, International Carriage of Goods by Road: CMR, fifth edition (London: Informa 2009) s. 115 ff. I HD 2013:33 betonas dock bland annat att undantag till avtalets subjektiva begränsningar som inte följer uttryckligen av lag eller etablerad praxis skapar osäkerhet, varför det är skäl att förhålla sig restriktivt till sådana undantag.11171117. Se domskälen punkt 13. Det finns inget som tyder på att inställningen i tidigare praxis skulle ha varit särskilt flexibel utöver de sinsemellan jämförbara HD 1980 II 70, HD 1993:38 och HD 1999:19 om professionsansvar.
Mera öppet för diskussion är däremot i vilken mån gällande inställning borde modifieras de sententia ferenda. Klart är i varje fall att lagstiftningen, den kommersiella verkligheten och de kontraktuella konstellationerna idag är annorlunda än då principen utmejslades långt bakåt i rättshistorien. Bland annat rätts- och processekonomiska överväganden talar för flexibilitet.
3. Direktkrav på utomkontraktuell grund
3.1. Särskilt om produktansvar
I dansk, norsk och svensk rätt torde direktkrav ofta uppfattats mera som ett utomkontraktuellt fenomen, eller som ett fenomen i gränslandet mellan kontrakt och delikt.11181118. I dansk rätt utgår t.ex. Ulfbeck 2000 s. 188 från tesen, att ansvar i direkta krav kan ses som en mellanform mellan kontrakts- och deliktansvar. Se även komparativt konklusionen av t.ex. Lillelund Hammer 2013 s. 41. I finsk doktrin har man dock ställt sig avvisande till att uppfatta direktkrav som en mellanform.11191119. Se särskilt Norros 2007 s. 133 ff. som motiverar det med behovet av enhetlighet i den skadeståndsrättsliga systematiken. Den finska högsta domstolen har i gråzoner mellan kontrakt och delikt ofta valt att tillämpa ansvar »enligt principerna för avtalsförhållanden«. Se t.ex. HD 2015:93, HD 2005:14, HD 2003:131 och HD 2003:81. Och i de fall där direkt-Side 657krav undantagsvis godtagits i rättspraxis har det i regel skett på basis av »principerna om avtalsförhållanden«; se särskilt HD 1993:38 och HD 1999:19 (ovan 2). Men det hindrar inte att skadelidande kan väcka talan om direktkrav också på utomkontraktuell grund.
Självfallet kan dock inte heller utomkontraktuella direktkrav godtas utan begränsningar. I exempelvis svensk doktrin har konkluderats att det »endast i undantagsfall går att kringgå de riskavvägningar som gjorts i kontraktskedjan mellan två kommersiella parter genom att den skadelidande väljer att föra sin talan på utomobligatorisk grund«.11201120. Jan Kleineman, »Utomkontraktuellt ansvar med ytterligare kontraktsrättsliga begränsningar« i Chen – Schultz (red.), Stockholm Centre for Commercial Law Årsbok VIII (Stockholm: Jure Förlag 2017) s. 227 ff., 240. Se även t.ex. Bertil Bengtsson, »Om allmänna skadeståndsrättsliga principer«, Juridisk Tidskrift (JT) 2017-18 s. 272 med hänvisning till också NJA 2014 s. 425. Konklusionen bygger på NJA 2007 s. 758, NJA 2009 s. 16 och NJA 2014 s. 760. I det finska entreprenadfallet HD 2008:31 (ovan 2) var det avgörande att den finska skadeståndslagen inte gäller »på avtal baserat« skadeståndsansvar (SkL 1:1).11211121. Den finska SkL 1:1 har dock inte hindrat en analog tillämpning av SkL på avtalsförhållanden. Se t.ex. HD 1985 II 51 om jämkning av avtalsbaserat skadestånd och härom t.ex. Sandvik 2004 s. 277 f. Se även nedan fotnot 32 om personskador. Lösningen i SkL 1:1 är emellertid problematisk och svårtolkad. Se närmare t.ex. Saarnilehto, DL 2009 s. 351 ff., Ståhlberg – Karhu 2014 s. 45 ff. SkL hade ursprungligen beretts som ramlag på skadeståndsrättens område; lagen skulle tillämpas på allt skadestånd till den del annat inte följer av avtal, lagstiftning om avtalsbaserat skadestånd eller utomkontraktuell speciallagstiftning. Men SkL 1:1 fick sin slutliga utformning först under riksdagsbehandlingen av lagen och utformningen återspeglar inte SkL:s ursprungliga syfte. Se även t.ex. Antti Kivivuori, »Vahingonkorvauslain soveltamisala«, DL 1975 s. 266 ff., särskilt s. 269 och Paaso Ilpo, »Vahingonkorvauslain soveltuminen sopimussuhteisiin«, LM 1984 s. 515 ff., särskilt s. 520. Då A:s talan grundade sig på att entreprenören i avtalet med bostadsaktiebolaget uppfyllt sin avtalsbaserade skyldighet felaktigt ansågs ett ansvar för entreprenören inte kunna grundas på SkL.11221122. Se domskälen punkt 6. Det har betonats att fallet »blir något speciellt« då ansvar för entreprenören inte heller ansågs kunna grundas på avtalsrättsliga principer, eftersom det inte fanns något avtal mellan A och entreprenören.11231123. Se Sisula-Tulokas 2012 s. 217 f. Se även kritiken av t.ex. Saarnilehto, DL 2009 s. 351 ff.
Side 658
I motorbåtsfallet HD 2009:92 biföll emellertid högsta domstolen det utomkontraktuella direktkrav som fördes mot båttillverkaren enligt SkL. Fallet bygger på produktansvarshänsyn. Med produktskador avses som känt att skadebringande egenskaper i varan (en defekt produkt) orsakar personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan. Utmärkande för det utomkontraktuella produktansvaret är att skadeståndstalan kan riktas mot någon annan i avtalskedjan än säljaren, bland annat direkt mot den som tillverkat den skadeorsakande varan. Det gäller även om skadan drabbar köparen.11241124. Se för finsk del redan HD 1955 II 31 och därefter t.ex. HD 1984 II 225. Båda fallen gäller personskador. Principen bekräftas i HD 2009:92 även om fallet, som ska framgå nedan, kan tyckas gå nog så långt. Detta befästs i exempelvis den finska produktansvarslagen (694/1990, PAL) och det bakomliggande produktansvarsdirektivet (85/374/EEG). Ansvaret enligt PAL är strikt och omfattar enligt 1 § alla personskador, samt alla skador på »konsumentegendom« som överstiger tröskelvärdet i 8.2 §. På andra sakskador tillämpas SkL med dess culpaansvar såvida det inte finns speciallagstiftning.11251125. I finsk rättspraxis har inte accepterats någon allmän princip om strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag vid produktskador. Här kan särskilt nämnas det uppmärksammade HD 1981 I 1 om en personskada. Speciallagstiftning om strikt ansvar för produktskador finns bland annat i foder- och gentekniklagstiftningen.
I nordisk rätt har sedan länge ansetts att personskador inte ska ersättas enligt köprättsliga regler.11261126. Vid tillkomsten av de nordiska köplagarna upplevdes detta tydligen som så självklart att någon uttrycklig regel inte behövdes. Se propositionen till KöpL, dvs RP 93/1986 s. 120 och för övrig nordisk del NU 1984:5 s. 187. I den finska KSL 5:21.3 uppställs vid konsumentköp en uttrycklig regel med nämnda innebörd. Vid personskada orsakad av tjänster har emellertid i finsk rättspraxis kontraktuellt ansvar tillämpats även om skadeståndet bestämts med analog tillämpning av SkL (som framgått tillämpas SkL enligt 1:1 inte vid »på avtal baserat« skadeståndsansvar). Se HD 1998:80 (förmedling av sjukvårdstjänst utomlands) och HD 2003:70 (motionssal). Se även de uttryckliga lösningarna i KSL 8:20 och 9:20.3 som förklaras av att PAL inte tillämpas på tjänster. Men vid skada på annan egendom än den sålda varan kan köprättsligt ansvar överlappa produktansvaret. Den finska KöpL kan tillämpas på också vissa skador på annan egendom än den sålda varan. Enligt motiven kan KöpL i linje med tidigare praxis tillämpas om det finns ett nära och förutsebart funktionellt samband mellan den sålda varan och den skadade egendomen.11271127. Se RP 93/1986 s. 120 f. Viss rättspraxis har uppkommit om KöpL. I HD 2001:77 tillämpades KöpL då laminat sålt som förpackningsmaterial skadade de varor köparen förpackat i materialet. I HD 2017:74 tillämpades KöpL då sålt bränsle innehöll orenheter som skadade köparens motorer. Också i HD 1997:61 ansågs det vara fråga om en produktskada. Riktigare hade dock varit att inte behandla situationen som en produktskada utan som köprättsligt fel i den vidaresålda varan och ett regresskrav på grund av det. Se Björn Sandvik, »Köprättsligt ansvar och ansvar utom kontrakt – ett fall om gränsdragningssvårigheter, olikheter och beröringspunkter« i Blomstrand m.fl. (red.), Bertil Bengtsson 90 år (Stockholm: Jure Förlag 2016) s. 450 ff. Se även om tidigare finsk rätt och för jämförelser med divergerande lösningar i nordisk köprätt och CISG Sandvik 2004 s. 324 ff. och Björn Sandvik »Köprättsligt produktansvar – en svårfångad rättsfigur« i Skult (red.), Festskrift – Ämnesföreningen Stadga r.f. 1996-2016 (Helsinki: Edita 2016) s. 75 ff. Då lagstiftningen om Side 659 konsumentköp reviderades och anpassades till KöpL skrevs denna tolkning in KSL 5:21.1. Utgångspunkten är att anspråkskonkurrens tillåts. Vid skada på sådan annan egendom än den sålda varan som omfattas av också köprättsliga regler får köparen alltså välja på vilken grund och mot vem skadeståndstalan väcks.11281128. Se även den uttryckliga lösningen i PAL 11 §. Se även t.ex. Thomas Wilhelmsson – Matti Rudanko, Tuotevastuu (Helsinki: Talentum 2004) s. 27.
De nordiska länderna har olika inställningar till tillämpligheten av köprättsliga regler vid skada på annan egendom än den sålda varan. Den danska köplagen tillämpas endast på s.k. ingrediensskador.11291129. Se t.ex. Jacob Nørager-Nielsen – Søren Theilgaard – Michael Bjerg Hansen – Martin Hørmann Pallesen, Købeloven med kommentarer, 3. udgave (København: Thomson 2008) s. 812 ff. Den svenska köplagen klargör att skadestånd enligt denna lag inte omfattar »ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan« (67.1 §).11301130. Se även prop. 1988/89:76 s. 50 ff., 198. Köplagsanalogier om ansvar vid avvikelse från särskild utfästelse är dock möjliga. Se t.ex. NJA 2001 s. 309 och Jan Ramberg – Johnny Herre, Köplagen. En kommentar, 2. upplagan (Stockholm: Norstedts 2013) s. 568. Men vid exempelvis konsumentköp gäller det motsatta enligt konsumentköplagen som omfattar all skada på annat än den sålda varan (31 §).11311131. Se t.ex. Johnny Herre – Jan Ramberg, Konsumentköplagen. En kommentar, 4. upplagan (Stockholm: Norstetdts 2014) s. 329 ff. Den norska köplagen kan tillämpas ungefär som den finska KöpL.11321132. Se Ot prp nr 80 (1986-87) s. 25 f. om »nær fysisk og funksjonell semmenheng«. Se även t.ex. Viggo Hagstrøm, Kjøpsrett, 2. utgave ved Herman Bruserud (Oslo: Universitetsforlaget 2015) s. 284 ff.
En annan utgångspunkt har varit att »produktskada« inte omfattar skada på den sålda varan, som hör till kärnan för köprättsligt ansvar vid fel i varan. Också PAL klargör att lagen inte tillämpas på »skada som en pro-Side 660dukt har orsakat på sig själv« (2 §). Jag har uppfattat det som ett uttryck för en numera självklar princip i nordisk obligationsrätt.11331133. Se för finsk del Wilhelmsson – Rudanko 2004 s. 88 med vidare hänvisningar, samt redan t.ex. Hans Saxén, Skadeståndsrätt (Åbo: Åbo Akademi 1975) s. 47. Se även nedan vid fotnot 50 nämnda förarbeten. För dansk del uttalar t.ex. Nørager-Nielsen – Theilgaard – Bjerg Hansen – Hørmann Pallesen 2008 s. 812: »Købelovens mangelsregler og kun disse finder således utvivlsomt anvendelse på skader på selve salgsgenstanden.« Se även för svensk del t.ex. diskussionen av Severin Blomstrand – Per-Anders Broqvist – Rose-Marie Lundström, Produktansvarslagen. En kommentar m.m., tredje upplagan (Stockholm: Norstedts 2012) s. 164 ff., särskilt s. 166. För norsk del kan hänvisas till t.ex. Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2. utgave (Oslo: Universitetsforlaget 2011) s. 565 f. I äldre rätt har dock »produktskada« ibland tolkats extensivare så att begreppet också omfattar den sålda varan. Se särskilt Børge Dahl, Produktansvar (København: Juristforbundets Forlag 1973) s. 26 ff., 458 ff. I exempelvis Danmark bekräftas principen av bland annat U 2010.1360 H om köp av en kraftvärmeanläggning,11341134. Se närmare om fallet t.ex. Mads Bryde Andersen – Joseph Lookofsky 2010 s. 470 f. samt senast av U 2018.98 H om skeppsbyggnad och skada på fartygsmotorer.11351135. Ett rederi väckte talan mot en leverantör av motorer till flera fartyg byggda av ett varv. Enligt rederiet hade skador uppkommit i motorerna. Mellan rederiet och motorleverantören fanns inget avtal, men rederiet förde sin talan på utomkontraktuell grund enligt de principer om direktkrav och produktansvar som utbildats i rättspraxis. Fråga ansågs inte vara om en produktskada utan om ett köprättsligt fel. Fartygen med motorer ansågs vara sålda som en enhet till rederiet av varvet. Rederiets direktkrav mot leverantören förkastades. – Se även till detta och om olika avtalslösningar om friskrivningar för varvet i kombination med rätt till direktkrav mot leverantörer Björn Sandvik, »Skeppsbyggnadsavtalets rättsliga karaktär och särdrag«, JFT 2016 s. 417 ff., bl.a. s. 432. Men i det finska motorbåtsfallet HD 2009:92 sammansmälts köprättsligt felansvar med produktansvar.
3.2. Närmare om motorbåtsfallet HD 2009:92
I HD 2009:92 hade A hösten 1986 beställt en motorbåt för fritidsbruk av en båttillverkare. Båten avlämnades till A i maj 1987. Båten var försedd med s.k. blå skylt som bekräftade att båten motsvarade kraven för typgodkännande enligt Nordisk båtstandard.11361136. Se Nordisk båtstandard. Fritidsbåtar under 15 meter, 1990, punkt 9. Den 31 mars 2000 sålde A båten till B. Den 10 augusti 2000 sjönk båten. Haveriet berodde enligt B på att båten inte var så säker som båttrafikförordning 152/1969 förutsatte och på att båten inte motsvarade kraven i Nordisk båtstandard. Vidare Side 661 hänvisade B till produktsäkerhetslagen (914/1986).11371137. Produktsäkerhetslagen är numera upphävd och ersatt av konsumentsäkerhetslagen (920/2011). B yrkade skadestånd av tillverkaren enligt SkL för sakskada i form av skada på båten och den utrustning som funnits ombord. Notera att båten satts i omlopp innan PAL trädde ikraft den 1 september 1991 och att PAL redan därför inte var tillämplig (14 §). Fråga var om B med stöd av SkL hade rätt till ersättning av tillverkaren för skador som berott på fel som hänförde sig till tillverkningen och konstruktionen av båten och i så fall, om denna rätt var preskriberad.
Tingsrätten fann att tillverkarens kontraktuella ansvar hade preskriberats 1997. Enligt tingsrätten kunde A inte överlåta bättre rätt till B än vad A själv hade och preskription av avtalsbaserat ansvar kunde inte kringgås genom att väcka talan enligt SkL. Tingsrätten förkastade därför B:s talan. Hovrätten fann bland annat att skadeståndsansvaret inte var preskriberat enligt den numera upphävda SkL 7:2 eftersom talan väckts inom tio år från att skadan inträffade, i detta fall från att båten sjönk.
Preskriptionsregeln i SkL 7:2 är numera upphävd genom L om preskription av skulder (728/2003, PreskL). Utomkontraktuellt skadeståndsansvar preskriberas tre år från att den skadelidande »fick kännedom om eller borde ha känt till skadan och vem som ansvarar för skadan« (7.1 § punkt 3). Preskriptionstiden måste dock avbrytas senast inom tio år »från den händelse som har orsakat skadan« (7.2 §). Avtalsbaserat skadeståndsansvar vid köp preskriberas tre år från att köparen »upptäckt felet eller bristen i köpobjektet« (7.1 § 1 punkten), dock senast tio år »från avtalsbrottet« (7.2 §). I förhållande till HD 2009:92 innebär detta kort sagt alltjämt att tillverkarens kontraktuella ansvar preskriberas senast tio år från att båten avlämnades till A. Tillverkarens utomkontraktuella ansvar enligt SkL kan emellertid även därefter bestå i en obestämd framtid så länge båten inte sjunkit.11381138. Preskription av skadeståndsfordringar har behandlats utförligt av Olli Norros, Vahingonkorvausvelan vanhentuminen (Helsinki: Alma Talent 2015).
Notera även att talan enligt PAL ska väckas »inom tre år från den dag skadelidande fick kännedom om att skadan hade visat sig, säkerhetsbristen och den ersättningsskyldige« (9.1 §). Talan ska dock senast väckas »inom tio år från det att den som är ersättningsskyldig enligt 5 eller 6 § satte den skadegörande produkten i omlopp« (9.2 §). – Den yttersta fristen om tio år återspeglar mera kontraktuella principer än utomkontraktuella principer som knyter fristen till den händelse som orsakat skada (dvs skadefallet).
Som framgått gäller SkL inte »på avtal baserat« skadeståndsansvar och i det tidigare entreprenadfallet HD 2008:31 föranledde det att direktkravet Side 662 enligt SkL förkastade (ovan 3.1). I HD 2009:92 fick högsta domstolen anledning att återkomma till tolkningen. Efter omröstning (4-1) ansågs att B hade rätt att väcka skadeståndstalan direkt mot tillverkaren enligt SkL för skadan på båten och utrustningen ombord. Ansvaret var inte preskriberat.11391139. Fallet har kommenterats utförligt av Olli Norros, »KKO 2009:92 – Valmistajan vastuu veneen vahingoittumisesta«, LM 2010 s. 432 ff. och Pauli Ståhlberg, »Vahingonkorvaus – Vahingonkorvauslain soveltamisala – Saamisen vanhentuminen (D: S2007/513, T: 2574, KKO 2009:92)«, DL 2010 s. 515 ff.
Majoriteten fann med hänvisning till entreprenadfallet HD 2008:31 att utomkontraktuella direktkrav i allmänhet inte är möjliga vid krav som baseras på avtalsbrott. Samtidigt kan i allmänhet endast avtalspart åberopa avtalsbaserat ansvar. Vid konsumentköp gäller rätten till direktkrav enligt KSL 5:31 (se ovan 2) endast varor som avlämnats efter att bestämmelsen trädde ikraft den 1 juli 1994. Innan det kunde enligt majoriteten avtalsbaserade krav riktas direkt mot tidigare säljled eller tillverkare endast om kravet grundades på en garanti.11401140. Domskälen punkt 7-10. Se dock även ovan fotnot 7 om också andra avtalslösningar än garantier.
Majoriteten uttalade vidare att förhållandet mellan kontraktuellt och utomkontraktuellt ansvar är komplicerat och att schematiska gränsdragningar inte kan göras. En utomkontraktuell skadeståndstalan kan grundas på brott mot en förpliktelse som gäller oberoende av avtal. Då behöver tillämpningen av SkL inte uteslutas enbart för att skadan drabbar egendom som i en avtalskedja härstammar från en skadeorsakare som brutit mot förpliktelsen. B hade grundat sin talan mot båttillverkaren på dennas vårdslöshet vid tillverkningen av båten. Till denna del hade B åberopat tillverkarens försummelse att iaktta produktsäkerhetslagen, Nordisk båtstandard och båttrafikförordningen, samt att försummelsen hade medfört säkerhetsbrister i båten. Majoriteten fann att samtliga nämnda normer skyddar vilken som helst ägare eller användare av produkter. Tillverkarens skyldighet att iaktta säkerhetskraven enligt normerna beror inte på avtal, särskilt inte i det aktuella fallet som avsåg en konsumentkapitalvara.11411141. Domskälen punkt 11-13.
PAL var visserligen inte tillämplig, och hade den varit tillämplig hade ansvaret hur som helst varit preskriberat enligt 9.2 § (ovan). Majoriteten noterade dock att PAL inte gäller skada som en produkt har orsakat på Side 663 sig själv (2 §), dvs skadan på båten som sjönk i det aktuella fallet. Av detta följde dock enligt majoriteten inte att skadan på båten inte kunde ersättas enligt SkL. Vidare fann majoriteten att produktansvarsdirektivet enligt unionsdomstolen visserligen är ett totalharmoniseringsdirektiv, men att det inte hindrar konkurrande krav på utomkontraktuell culpagrund eller på kontraktuell grund.11421142. Majoriteten hänvisade i domskälen punkt 15 till mål C-402 Skov mot Bilka [2006] REG I-00199. Se dessutom t.ex. följande mål: C-285/08 Moteurs Leroy Somer mot Dalkia France och Ace Europe [2009] REG I-04733; C-52/00 kommissionen mot Frankrike [2002] REG I-03827; C-154/00 kommissionen mot Grekland [2002] REG I-03879; C-183/00 González mot Medicina Asturiana SA [2002] REG I-03901. Se även till detta t.ex. Sandvik i Skult (red.) 2016 s. 78 f. I Norge gäller tidigare »ulovfestede« principer om strikt ansvar för produktskador inte längre som en konsekvens av unionsdomstolens tolkning av direktivet. Se Rt. 2004 s. 122 och t.ex. Trine-Lise Wilhelmsen – Birgitte Hagland, Om erstatningsrett (Oslo: Gyldedal 2017) s. 172 f. För finsk del strider mot direktivet att miljöskadelagen 2.2 § förutsätter att denna lag med dess strikta ansvar även »tillämpas på miljöskador som den skadelidande kan få ersättning för med stöd av produktansvarslagen«. Se Björn Sandvik, »Om ansvar för skada orsakad av genetiskt modifierade växter – några reflektioner med anledning av förslaget till lag om produktion av genetiskt modifierade växter (samexistensförslaget)«, JFT 2010 s. 195 ff., 198 f. Majoriteten hänvisade i detta sammanhang även till artikel 13 i direktivet (se även PAL 11 §). Produktansvarsdirektivet hindrade därför inte en tolkning enligt vilken B:s skada kunde ersättas enligt SkL. Slutligen fann majoriteten att tillverkarens ansvar inte var preskriberat enligt den tidigare SkL 7:2.11431143. Domskälen punkt 14-20.
Minoriteten fann efter mångsidiga överväganden att skada som en produkt har orsakat på sig själv inte bör kunna ersättas enligt utomkontraktuella regler. Minoriteten hänvisade till redan 1978 års betänkande om produktansvar och till propositionen till PAL.11441144. Kommittébetänkande 1978:19 s. 18 och RP 119/1989 s. 20. Se för övrigt även ovan i fotnot 39 nämnd litteratur. Se dock även Sisula-Tulokas 2012 s. 218 som anför att skadorna i HD 2009:92 »var sakskador, i huvudsak sådana som idag hos oss skulle betecknas som produktskador«. I huvudsak var det dock fråga om skada på själva den köpta varan – båten som sjönk – som hos inte har ansetts falla inom produktskadebegreppet. Det tillsammans med numera gällande rätt till avtalsbaserat direktkrav vid fel i varan enligt KSL 5:31 visade enligt minoriteten klart att skada på själva produkten inte ska hanteras enligt utomkontraktuella regler. Att tillämpa SkL på en skada som på detta vis hänförts till kontraktuellt ansvar skulle innebära en betydlig omtolkning. En tillämpning av SkL skulle innebära att Side 664 lagstadgade eller avtalade regler om lösöreköp inte skulle begränsa rätten att kräva skadestånd för en person som står utanför det ursprungliga köpavtalet. En tillämpning av SkL skulle innebära att en senare köpare (dvs B) försattes i en bättre ställning visavi tillverkaren än den ursprungliga köparen (dvs A). Med dessa och andra skäl hade minoriteten förkastat skadeståndsyrkande för skadan på själva båten. Däremot var SkL tillämplig till den del B:s talan avsåg skada på den utrustning som funnits ombord på båten och tillverkarens ansvar var inte preskriberat.
3.3. Jämförelse med CISG
I HD 2009:92 tolkades »produktskada« extensivt så att båttillverkarens utomkontraktuella ansvar enligt SkL omfattade också skadan på den sålda varan, dvs båten som sjönk på grund av säkerhetsbristen. Tolkningen avviker från lösningen i PAL och det bakomliggande produktansvarsdirektivet och det jag har uppfattat som en vedertagen nordisk obligationsrättslig princip. Av vidare intresse kan även vara att pejla tolkningen i HD 2009:92 mot tolkningen av CISG. Att CISG enligt artikel 2(e) inte tillämpas på köp av bland annat fartyg och båtar saknar självfallet betydelse med tanke på den principiella inställningen till konkurrerande anspråk på kontraktuell och utomkontraktuell grund.11451145. Se om bakgrunden till CISG art. 2(e), tolkningen och kritik de lege ferenda t.ex. Sandvik, JFT 2016 s. 419 f. Och jämfört med KöpL får frågor om anspråkskonkurrens till och med mera accentuerad betydelse enligt CISG. Enligt CISG artikel 39(2) förlorar nämligen köparen i all händelse rätten att åberopa fel om reklamation inte sker inom två år från överlämnandet av varan. Med avvikelse från de övriga nordiska köplagarna saknas en motsvarande regel i den finska KöpL, varför den yttersta fristen att åberopa fel då är tio år från avtalsbrottet (PreskL 7.2 §, se ovan 3.2).
CISG artikel 5 klargör att konventionen inte är tillämplig på säljarens ansvarighet för personskador som varan orsakar.11461146. Notera dock att köparens regresskrav mot säljaren för personskada som köparen ersatt i ett senare transaktionsled avser en förmögenhetsförlust på grund av avtalsbrott som torde kunna ersättas enligt CISG. Se Sandvik i Blomstrand m.fl. (red). 2016 s. 452 f. med vidare hänvisningar. Artikel 5 anses i allmänhet föranleda ett motsatsslut enligt vilken konventionen blir tillämp-Side 665lig på alla köparens sakskador orsakade av varan.11471147. Se bland den omfattande litteraturen t.ex. Loukas Mistelis – John Ribeiro i Kröll – Mistelis – Perales Viscasillas (eds), UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) (München: C.H. Beck 2011) s. 94 f., Ingeborg Schwenzer – Pascal Hachem i Schwenzer (ed.), Schlechtriem & Schwenzer Commentary on the UN Convention on the International Sale of Goods (CISG), fourth edition (Oxford: Oxford University Press 2010) s. 98 f. I grunden tjänar tolkningen klarhetens intresse men samtidigt ger den upphov till svåra frågor om anspråkskonkurrens med nationella regler om ersättande av sakskador. I den begränsade finska doktrinen om CISG betonas att mycket talar för att tolkningen i HD 2009:92 inte bör överföras till konventionen.11481148. Se Björn Sandvik – Lena Sisula-Tulokas, Internationella köplagen (Helsinki: Lakimiesliiton Kustannus 2013) s. 42 f. Exempelvis CISG Advisory Council (CISG-AC) förordar följande tolkning av CISG:11491149. CISG-AC, Opinion No. 12, Liability of the Seller for Damages Arising Out of Personal Injuries and Property Damage Caused by Goods and Services under the CISG, Rapporteur: Professor Hiroo Sono, School of Law, Hokkaido University, Sapporo, Japan. Adopted by the CISG Advisory Council following its 17th meeting, in Villanova, Pennsylvania, USA, on 20 January 2013, para. 3.2.
»If the damage is caused to the goods themselves, the liability of the seller is governed by the CISG to the exclusion of any claims based on domestic law, whether contractual or not. The same applies if the damage is caused to property which is attached to the goods, or with which the goods are combined or commingled, or which are processed by the goods, in the normal course of business or in the course of normal use.«
Vid skada på annan än nämnd egendom skulle däremot anspråkskonkurrens med divergerande lösningar i nationell rätt tillåtas.11501150. CISG-AC, Opinion No. 12 para. 3.3.
Det finns dock inte någon helt enhetlig tolkning, CISG-AC har ingen officiell ställning och rättskällemässigt kan dess uttalanden jämställas med doktrinen. Det torde emellertid vara allmänt vedertaget att CISG inte medger anspråkskonkurrens med nationella lösningar vid skada på själva den sålda varan, såsom skadan på båten i HD 2009:92. En annan tolkning skulle äventyra konventionens övergripande harmoniseringssyfte. Också tolkningen att anspråkskonkurrens inte medges vid skador på egendom som har ett i citatet avsett »nära och förutsebart samband« med den sålda varan torde ha betydande om än inte odelat understöd. I förhållande till skada på den utrustning som fanns ombord på båten i HD Side 666 2009:92 hade det avgörande närmast blivit om utrustningen var sådan som normalt är »attached« till en motorbåt för fritidsbruk. Enligt denna syn hade anspråkskonkurrens med SkL i princip varit tillåtet endast i förhållande till sådan utrustning som inte var tillbehör till båten och som fanns löst ombord. Till denna del är dock den närmare tolkningen både osäker och komplicerad.
Tolkningen kompliceras ytterligare om man beaktar att CISG trots »konsumentundantaget« i artikel 2(a) kan bli tillämplig också på köp som nationellt definieras som konsumentköp.11511151. Se närmare t.ex. Björn Sandvik, »The Battle for the Consumer: On the Relation between the UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods and the EU Directives on Consumer Sales«, European Review of Private Law (ERPL) 2012 s. 1097 ff. (också på svenska i Juridisk Tidskrift 2012-13 s. 361 ff.). I finsk rätt bekräftas tolkningen av HD 2005:114; se Sandvik, a.a. s. 1103 f. och Sandvik – Sisula-Tulokas 2013 s. 36 f. I sådana fall uppkommer vid sakskador synnerligen svåra och mångfasetterade frågor om anspråkskonkurrens och förhållandet mellan CISG och nationella lösningar som baseras på produktansvarsdirektivet. Dessa frågor kan dock inte behandlas närmare här.11521152. Se utförligt om förhållandet mellan CISG och EU:s sekundärrätt – som t.ex. konsumentköpdirektivet och produktansvarsdirektivet – Sandvik, ERPL 2012 s. 1097 ff.
4. Avslutningsvis
HD 2009:92 kretsar väsentligt kring allmänna principer om avtalets subjektiva begränsningar, direktkrav och anspråkskonkurrens mellan kontraktuellt och utomkontraktuellt skadestånd. Avgörandet innehåller element som måste betraktas som udda inte bara från finsk synpunkt utan även i ett komparativt perspektiv. Å ena sidan håller högsta domstolen strikt fast vid principen om avtalets subjektiva begränsningar som normalt hindrar kontraktuella krav mot någon annan än den egna avtalsparten. För finsk del är det i och för sig inte oväntat, men linjen kan ändå ifrågasättas. Å andra sidan för högsta domstolen produktansvarshänsyn nog så långt och godtar ett utomkontraktuellt krav direkt mot tillverkaren enligt SkL även för skada på den sålda varan som hör till kärnan för köprättsligt ansvar. Det är en oväntad utvidgning av produktskadebegreppet Side 667 såsom begreppet har etablerats inte bara i Finland utan även i nordisk, europeisk och internationell rätt.11531153. Med detta säger jag självfallet inte att HD 2009:92 behöver vara helt unikt i ett komparativt perspektiv; jag påpekar endast att fallet avviker från mainstream i jämförelser som är naturliga för finsk del.
Det är av flera skäl inte svårt att ställa sig kritiskt till HD 2009:92 och det kan anses att minoritetsuppfattningen hade mera för sig. Även i övrigt har ansetts att talan enligt SkL inte borde ha godtagits i förhållande till den skada som uppkom på själva båten.11541154. Se t.ex. Ari Saarnilehto, »Sopimusoikeudellisen korvausvastuun laajentuminen KKO:n käytännön valossa« i Paloranta (toim.), Keskuskauppakamarin liiketapalautakunta 80 vuotta (Helsinki: Alma Talent 2017) s. 241 ff., 249 f. Det kan för övrigt ifrågasättas om denna skada verkligen faller inom skyddsändamålet för exempelvis produktsäkerhetslagstiftningen som anfördes som skäl för att godta talan enligt SkL direkt mot båttillverkaren.11551155. Nu gällande konsumentsäkerhetslag syftar enligt 1 § till att »säkerställa att konsumtionsvaror och konsumenttjänster är säkra« och att därigenom »förebygga sådan fara för hälsa och egendom som förorsakas av konsumtionsvaror och konsumenttjänster«. Se även den tidigare produktsäkerhetslagen 3 §. Mera allmänt är det diskutabelt om ett kontraktuellt ansvar bör kunna modifieras genom att åberopa ansvar på utomkontraktuell grund.11561156. Se även till detta ovan vid fotnot 26. Bengtsson, JT 2017-18 s. 272 hänvisar särskilt till att parterna i ett avtalsförhållande har ett särskilt intresse av att kunna överblicka räckvidden i det ansvar avtalsförhållandet medför; det väger enligt svensk rättspraxis tyngre än ett oaktsamt handlande från ena partens sida. Fallet HD 2009:92 har betecknats som paradoxalt. Samtidigt som högsta domstolen höll hårt fast vid principen om avtalets subjektiva begränsningar godtog domstolen ett utomkontraktuellt direktkrav som i princip helt åsidosätter alla avtalshänsyn.11571157. Se Norros, LM 2010 s. 442. Men fallet har också fått förståelse, varvid ansetts att det preciserar tillämpningsområdet för SkL på ett mera följdriktigt sätt än tidigare.11581158. Se Ståhlberg, DL 2010 s. 526 och 530 med jämförelser till särskilt entreprenadfallet HD 2008:31.
Högsta domstolen dömde dock som den dömde och den stora frågan är nu egentligen inte vad man anser om utgången i HD 2009:92. Den verkligt avgörande frågan är istället vilken betydelse fallet har som prejudikat. Enligt min syn är HD 2009:92 ett exempel på vad jag kallat svaga »kan-prejudikat«.11591159. Se Björn Sandvik, »Prejudikat som ska, bör, kan och inte kan beaktas« i Jan Kleineman (red.), Nordiska förmögenhetsrättsdagarna (Stockholm: Jure 2018) s. 221 ff. Fallet kan visserligen beaktas som prejudikat, men Side 668 det ger inte stöd för säkra slutsatser från mera principiell synpunkt. Det lämnar flera öppna frågor. Fallet gäller utpräglade konsumentförhållanden. Men har det även bärvidd i kommersiella förhållanden? Hur förhåller sig fallet till avtalade ansvarsbegränsningar mellan tillverkaren och den första köparen? Rätt till direktkrav på utomkontraktuell grund motiverades med att de aktuella säkerhetsbestämmelserna avsåg att skydda vilken som helst ägare eller användare av båten.11601160. Domskälen punkt 13; se även ovan vid fotnot 47. Betyder det att också den första köparen kan kringgå kontraktuella begränsningar och riskfördelningar genom att åberopa ansvar på utomkontraktuell grund även för skada på den sålda varan? I fallet sägs inget om culpagraden och att varan inte motsvarar gällande standarder och säkerhetsbestämmelser innebär i sig inte grov culpa. Men vilken eventuell betydelse har graden av culpa, eller vilken eventuell betydelse borde culpagraden ha, osv?
Mycket är alltså öppet och man bör akta sig för att dra för långtgående slutsatser enbart på basis av HD 2009:92. Det kan krävas en lång räcka ytterligare prejudikat innan rättsläget klarnar och stabiliseras. Det händer också att högsta domstolen ändrar sina tolkningar. Tills vi vet mer – och det kan dröja länge – har dock i vart fall tillverkare särskild anledning att akta sig enligt finsk rätt. Caveat productor.
Side 669
Fodnoter samlet
1095. Se Vibe Ulfbeck, Kontrakters relativitet – det direkte ansvar i formueretten (København: Thomson 2000).
1096. Se Olli Norros, Vastuu sopimusketjussa (Helsinki: WSOYpro 2007).
1097. Se Amund Bjøranger Tørum, Direktekrav. Særlig om direktekrav ved kjøp, tilvirkning og enterprise. Formuerettslige analyser i komparativ belysning (Oslo: Universitetsforlaget 2007).
1098. Se Laila Zackariasson, Direktkrav. Om rätt att rikta anspråk mot gäldenärens gäldenär (Uppsala: Iustus 1999).
1099. Se t.ex. kapitel 10 författat av Andersen i Mads Bryde Andersen – Joseph Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 3. udgave (Købehavn: Thomson Reuters 2010).
1100. Den senaste utvecklingen och den allmänna inställningen i de olika nordiska länderna har nyligen sammanfattats överskådligt av Laila Zackariasson, »Privity of Contract and Direct Claims« i Torgny Håstad (ed.), The Nordic Contracts Act (Copenhagen: DJØF Publishing 2015) s. 229 ff., särskilt s. 240 ff. Se även t.ex. den komparativa konklusionen av Jens Lillelund Hammer, »Springende regress i enterpriseforhold«, Rettid 2013/Specialeafhandling 9 s. 41.
1101. Noteras kan dock att en garanti ofta gäller till förmån för även en senare köpare. Se även nedan vid fotnot 46. Ett praktiskt viktigt exempel är även finansiell leasing; leasetagaren ges i regel rätt att framställa krav direkt mot leverantören på grund av fel. Ett speciellt exempel är skeppsbyggnadsavtal där avtalslösningar om direktkrav är vanliga, ofta i kombination med friskrivningar av varvet. Se t.ex. Björn Sandvik, »Skeppsbyggnadsavtal från finsk synpunkt«, MarIus nr. 463, 2016 s. 25.
1102. Se särskilt Mika Hemmo, Sopimus ja delikti (Helsinki: Kauppakaari 1998) s. 290 f.
1103. Se KSL 5:31 om konsumentköp, KSL 8:35 om vissa konsumenttjänster och KSL 9:35 om köp av huselement och byggnadsentreprenad. Stadgandena tillkom då KSL reviderades genom L 16/1994. BostKöpL 5:3 och 7:2 ger rätt att rikta krav mot den första säljaren av bostaden liksom mot en entreprenör eller annan näringsidkare som deltagit i byggandet eller planeringen av bostaden, eller tillverkat eller importerat byggmaterial. Och i JB 2:26 ges en konsument rätt att rikta krav direkt mot vissa näringsidkare på grund av fel i fastigheten.
1104. Enligt FastFörmL 6 § har förmedlingsrörelsens uppdragsgivare, dennes motpart och andra personer rätt att kräva ersättning av ansvariga föreståndaren för skada till följd av fel från förmedlingsrörelsens sida. Se även den tidigare lagen om konsumentskydd vid fastighetsförmedling (686/1988) 13 §.
1105. Se NU 1984:5 s. 380 ff.
1106. Se den norska köplagen 84 § och för övervägandena bakom stadgandet NU 1984:5 s. 380 ff., Ot prp nr 80 (1986-87) s. 136 ff. Se även till det anförda t.ex. Bjøranger Tørum 2007 bl.a. s. 227 ff., särskilt s. 265 ff., 293 ff. och Kai Krüger, Norsk Kjøpsrett, 4. reviderte utgave (Bergen: Alma Mater 1999) s. 485 ff. I fallet HR-2015-648-A vidareutvecklades den norksa köplagen 84 §.
1107. Se sammanfattande och för nordiska jämförelser Björn Sandvik, Säljarens kontrollansvar. Skadeståndsansvaret grund och omfattning enligt köplagen och CISG (Åbo: Åbo Akademis förlag 2004) s. 138 f., 158 f. Se närmare t.ex. Mika Hemmo, Sopimusoikeus II, 2. uudistettu painos (Helsinki: Talentum 2003) s. 419 ff.
1108. Enligt den s.k. spärregeln i SkL 5:1 ersätts ren förmögenhetsskada endast om skadan orsakats genom en straffbar handling eller vid myndighetsutövning, eller om det i andra fall finns »synnerligen vägande skäl«. Se utförligt om tolkningen av SkL 5:1 och för befogad kritik Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada (Helsingfors: Lakimiesliiton Kustannus 2013). I doktrinen har »synnerligen vägande skäl« ofta ansetts kunna omfatta bland annat avtalsliknande situationer. Vid avtalsliknande situationer har dock högsta domstolen ofta tillämpat principer om skadestånd i avtalsförhållanden snarare än utdömt skadestånd enligt SkL 5:1. Se även mera översiktligt om inställningen till ren förmögenhetsskada enligt SkL och annan finsk utomkontraktuell lagstiftning Pauli Ståhlberg – Juha Karhu, Finsk skadeståndsrätt (Helsingfors: Talentum 2014) s. 321 ff.
1109. Se även t.ex. HD 1993:38 om fel vid fastighetsförmedling. I detta fall kunde dock direkttalan mot förmedlaren grundas på lösningen i den tidigare lagen om konsumentskydd vid fastighetsförmedling (686/1988) 13 §.
1110. Se även t.ex. köplagsfallet HD 2012:101, domskälen punkt 13, där dock principen upprätthålls mera obiter dictum utan att egentligen vara avgörande för utgången i målet. Fallet gäller köparens regresstalan mot säljaren för rättegångskostnader köparen blivit tvungen att betala vid rättegång om fel i den vidaresålda varan.
1111. De centrala domskälen framgår i HD 2008:31 punkt 7-8.
1112. Olli Norros efterlyser en flexiblare inställning i rättsfallskommentaren »KKO 2008:31 – Voiko urakoitsija joutua vastuuseen yli välittömän sopimussuhteen?«, Lakimies (LM) 2008 s. 644 ff. Se även den kritiska kommentaren av Ari Saarnilehto, »KKO 2008:31 ja eri korvausjärjestelmät«, Defensor Legis (DL) 2009 s. 351 ff. Också Saarnilehto ställer sig kritiskt till avgörandet men av delvis andra skäl än Norros.
1113. Se Norros, LM 2013 s. 948. Jfr att Norros i LM 2008 s. 644 ff. hade önskat mera flexibilitet i HD 2008:31.
1114. I transporträtten har direktkrav sedan länge varit ett accepterat fenomen. Att strikt hålla fast vid avtalets subjektiva begränsningar vore här problematiskt redan med tanke på branschens särdrag. Direktkrav i transporträtten har behandlats översiktligt av t.ex. Norros 2007 s. 74 ff. och Ulfbeck 2000 s. 360 ff.
1115. Se exempelvis rättsfallskommentaren av Lena Sisula-Tulokas, »Allmänna principer och transporträtt – direktkravsproblematiken i HD 2013:33«, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland (JFT) 2014 s. 162 ff. Fallet har också kommenterats på finska av Olli Norros, »KKO 2013:33 – Vastaako alirahdinkuljettaja yli välittömän sopimussuhteen?«, LM 2013 s. 937 ff. och Outi Toivonen, »Oikeustapauskommentti KKO 2013:33«, DL 2013 s. 691 ff. För egen del har jag bland annat svårt att från principiell synpunkt se varför direktkrav vid vägtransporter borde behandlas på avsevärt annat sätt än direktkrav vid t.ex. sjötransporter.
1116. Från senare nordisk doktrin om vägtransporter märks t.ex. Johan Schelin, Lastskadeansvaret. En studie av fraktförarens ansvar enligt lagen om inrikes vägtransporter (Stockholm: Poseidon Förlag 2015) s. 136 ff. Schelin påpekar i korthet att det »i svensk rätt fortfarande framstår som osäkert huruvida det föreligger någon direktkravsrätt gentemot underfraktförare«. Se även utförligare om tolkningen av CMR art. 13.1 och olika inställningar till direktkrav t.ex. Malcolm A. Clarke, International Carriage of Goods by Road: CMR, fifth edition (London: Informa 2009) s. 115 ff.
1117. Se domskälen punkt 13.
1118. I dansk rätt utgår t.ex. Ulfbeck 2000 s. 188 från tesen, att ansvar i direkta krav kan ses som en mellanform mellan kontrakts- och deliktansvar. Se även komparativt konklusionen av t.ex. Lillelund Hammer 2013 s. 41.
1119. Se särskilt Norros 2007 s. 133 ff. som motiverar det med behovet av enhetlighet i den skadeståndsrättsliga systematiken. Den finska högsta domstolen har i gråzoner mellan kontrakt och delikt ofta valt att tillämpa ansvar »enligt principerna för avtalsförhållanden«. Se t.ex. HD 2015:93, HD 2005:14, HD 2003:131 och HD 2003:81.
1120. Jan Kleineman, »Utomkontraktuellt ansvar med ytterligare kontraktsrättsliga begränsningar« i Chen – Schultz (red.), Stockholm Centre for Commercial Law Årsbok VIII (Stockholm: Jure Förlag 2017) s. 227 ff., 240. Se även t.ex. Bertil Bengtsson, »Om allmänna skadeståndsrättsliga principer«, Juridisk Tidskrift (JT) 2017-18 s. 272 med hänvisning till också NJA 2014 s. 425.
1121. Den finska SkL 1:1 har dock inte hindrat en analog tillämpning av SkL på avtalsförhållanden. Se t.ex. HD 1985 II 51 om jämkning av avtalsbaserat skadestånd och härom t.ex. Sandvik 2004 s. 277 f. Se även nedan fotnot 32 om personskador. Lösningen i SkL 1:1 är emellertid problematisk och svårtolkad. Se närmare t.ex. Saarnilehto, DL 2009 s. 351 ff., Ståhlberg – Karhu 2014 s. 45 ff. SkL hade ursprungligen beretts som ramlag på skadeståndsrättens område; lagen skulle tillämpas på allt skadestånd till den del annat inte följer av avtal, lagstiftning om avtalsbaserat skadestånd eller utomkontraktuell speciallagstiftning. Men SkL 1:1 fick sin slutliga utformning först under riksdagsbehandlingen av lagen och utformningen återspeglar inte SkL:s ursprungliga syfte. Se även t.ex. Antti Kivivuori, »Vahingonkorvauslain soveltamisala«, DL 1975 s. 266 ff., särskilt s. 269 och Paaso Ilpo, »Vahingonkorvauslain soveltuminen sopimussuhteisiin«, LM 1984 s. 515 ff., särskilt s. 520.
1122. Se domskälen punkt 6.
1123. Se Sisula-Tulokas 2012 s. 217 f. Se även kritiken av t.ex. Saarnilehto, DL 2009 s. 351 ff.
1124. Se för finsk del redan HD 1955 II 31 och därefter t.ex. HD 1984 II 225. Båda fallen gäller personskador. Principen bekräftas i HD 2009:92 även om fallet, som ska framgå nedan, kan tyckas gå nog så långt.
1125. I finsk rättspraxis har inte accepterats någon allmän princip om strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag vid produktskador. Här kan särskilt nämnas det uppmärksammade HD 1981 I 1 om en personskada. Speciallagstiftning om strikt ansvar för produktskador finns bland annat i foder- och gentekniklagstiftningen.
1126. Vid tillkomsten av de nordiska köplagarna upplevdes detta tydligen som så självklart att någon uttrycklig regel inte behövdes. Se propositionen till KöpL, dvs RP 93/1986 s. 120 och för övrig nordisk del NU 1984:5 s. 187. I den finska KSL 5:21.3 uppställs vid konsumentköp en uttrycklig regel med nämnda innebörd. Vid personskada orsakad av tjänster har emellertid i finsk rättspraxis kontraktuellt ansvar tillämpats även om skadeståndet bestämts med analog tillämpning av SkL (som framgått tillämpas SkL enligt 1:1 inte vid »på avtal baserat« skadeståndsansvar). Se HD 1998:80 (förmedling av sjukvårdstjänst utomlands) och HD 2003:70 (motionssal). Se även de uttryckliga lösningarna i KSL 8:20 och 9:20.3 som förklaras av att PAL inte tillämpas på tjänster.
1127. Se RP 93/1986 s. 120 f. Viss rättspraxis har uppkommit om KöpL. I HD 2001:77 tillämpades KöpL då laminat sålt som förpackningsmaterial skadade de varor köparen förpackat i materialet. I HD 2017:74 tillämpades KöpL då sålt bränsle innehöll orenheter som skadade köparens motorer. Också i HD 1997:61 ansågs det vara fråga om en produktskada. Riktigare hade dock varit att inte behandla situationen som en produktskada utan som köprättsligt fel i den vidaresålda varan och ett regresskrav på grund av det. Se Björn Sandvik, »Köprättsligt ansvar och ansvar utom kontrakt – ett fall om gränsdragningssvårigheter, olikheter och beröringspunkter« i Blomstrand m.fl. (red.), Bertil Bengtsson 90 år (Stockholm: Jure Förlag 2016) s. 450 ff. Se även om tidigare finsk rätt och för jämförelser med divergerande lösningar i nordisk köprätt och CISG Sandvik 2004 s. 324 ff. och Björn Sandvik »Köprättsligt produktansvar – en svårfångad rättsfigur« i Skult (red.), Festskrift – Ämnesföreningen Stadga r.f. 1996-2016 (Helsinki: Edita 2016) s. 75 ff.
1128. Se även den uttryckliga lösningen i PAL 11 §. Se även t.ex. Thomas Wilhelmsson – Matti Rudanko, Tuotevastuu (Helsinki: Talentum 2004) s. 27.
1129. Se t.ex. Jacob Nørager-Nielsen – Søren Theilgaard – Michael Bjerg Hansen – Martin Hørmann Pallesen, Købeloven med kommentarer, 3. udgave (København: Thomson 2008) s. 812 ff.
1130. Se även prop. 1988/89:76 s. 50 ff., 198. Köplagsanalogier om ansvar vid avvikelse från särskild utfästelse är dock möjliga. Se t.ex. NJA 2001 s. 309 och Jan Ramberg – Johnny Herre, Köplagen. En kommentar, 2. upplagan (Stockholm: Norstedts 2013) s. 568.
1131. Se t.ex. Johnny Herre – Jan Ramberg, Konsumentköplagen. En kommentar, 4. upplagan (Stockholm: Norstetdts 2014) s. 329 ff.
1132. Se Ot prp nr 80 (1986-87) s. 25 f. om »nær fysisk og funksjonell semmenheng«. Se även t.ex. Viggo Hagstrøm, Kjøpsrett, 2. utgave ved Herman Bruserud (Oslo: Universitetsforlaget 2015) s. 284 ff.
1133. Se för finsk del Wilhelmsson – Rudanko 2004 s. 88 med vidare hänvisningar, samt redan t.ex. Hans Saxén, Skadeståndsrätt (Åbo: Åbo Akademi 1975) s. 47. Se även nedan vid fotnot 50 nämnda förarbeten. För dansk del uttalar t.ex. Nørager-Nielsen – Theilgaard – Bjerg Hansen – Hørmann Pallesen 2008 s. 812: »Købelovens mangelsregler og kun disse finder således utvivlsomt anvendelse på skader på selve salgsgenstanden.« Se även för svensk del t.ex. diskussionen av Severin Blomstrand – Per-Anders Broqvist – Rose-Marie Lundström, Produktansvarslagen. En kommentar m.m., tredje upplagan (Stockholm: Norstedts 2012) s. 164 ff., särskilt s. 166. För norsk del kan hänvisas till t.ex. Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2. utgave (Oslo: Universitetsforlaget 2011) s. 565 f. I äldre rätt har dock »produktskada« ibland tolkats extensivare så att begreppet också omfattar den sålda varan. Se särskilt Børge Dahl, Produktansvar (København: Juristforbundets Forlag 1973) s. 26 ff., 458 ff.
1134. Se närmare om fallet t.ex. Mads Bryde Andersen – Joseph Lookofsky 2010 s. 470 f.
1135. Ett rederi väckte talan mot en leverantör av motorer till flera fartyg byggda av ett varv. Enligt rederiet hade skador uppkommit i motorerna. Mellan rederiet och motorleverantören fanns inget avtal, men rederiet förde sin talan på utomkontraktuell grund enligt de principer om direktkrav och produktansvar som utbildats i rättspraxis. Fråga ansågs inte vara om en produktskada utan om ett köprättsligt fel. Fartygen med motorer ansågs vara sålda som en enhet till rederiet av varvet. Rederiets direktkrav mot leverantören förkastades. – Se även till detta och om olika avtalslösningar om friskrivningar för varvet i kombination med rätt till direktkrav mot leverantörer Björn Sandvik, »Skeppsbyggnadsavtalets rättsliga karaktär och särdrag«, JFT 2016 s. 417 ff., bl.a. s. 432.
1136. Se Nordisk båtstandard. Fritidsbåtar under 15 meter, 1990, punkt 9.
1137. Produktsäkerhetslagen är numera upphävd och ersatt av konsumentsäkerhetslagen (920/2011).
1138. Preskription av skadeståndsfordringar har behandlats utförligt av Olli Norros, Vahingonkorvausvelan vanhentuminen (Helsinki: Alma Talent 2015).
1139. Fallet har kommenterats utförligt av Olli Norros, »KKO 2009:92 – Valmistajan vastuu veneen vahingoittumisesta«, LM 2010 s. 432 ff. och Pauli Ståhlberg, »Vahingonkorvaus – Vahingonkorvauslain soveltamisala – Saamisen vanhentuminen (D: S2007/513, T: 2574, KKO 2009:92)«, DL 2010 s. 515 ff.
1140. Domskälen punkt 7-10. Se dock även ovan fotnot 7 om också andra avtalslösningar än garantier.
1141. Domskälen punkt 11-13.
1142. Majoriteten hänvisade i domskälen punkt 15 till mål C-402 Skov mot Bilka [2006] REG I-00199. Se dessutom t.ex. följande mål: C-285/08 Moteurs Leroy Somer mot Dalkia France och Ace Europe [2009] REG I-04733; C-52/00 kommissionen mot Frankrike [2002] REG I-03827; C-154/00 kommissionen mot Grekland [2002] REG I-03879; C-183/00 González mot Medicina Asturiana SA [2002] REG I-03901. Se även till detta t.ex. Sandvik i Skult (red.) 2016 s. 78 f. I Norge gäller tidigare »ulovfestede« principer om strikt ansvar för produktskador inte längre som en konsekvens av unionsdomstolens tolkning av direktivet. Se Rt. 2004 s. 122 och t.ex. Trine-Lise Wilhelmsen – Birgitte Hagland, Om erstatningsrett (Oslo: Gyldedal 2017) s. 172 f. För finsk del strider mot direktivet att miljöskadelagen 2.2 § förutsätter att denna lag med dess strikta ansvar även »tillämpas på miljöskador som den skadelidande kan få ersättning för med stöd av produktansvarslagen«. Se Björn Sandvik, »Om ansvar för skada orsakad av genetiskt modifierade växter – några reflektioner med anledning av förslaget till lag om produktion av genetiskt modifierade växter (samexistensförslaget)«, JFT 2010 s. 195 ff., 198 f.
1143. Domskälen punkt 14-20.
1144. Kommittébetänkande 1978:19 s. 18 och RP 119/1989 s. 20. Se för övrigt även ovan i fotnot 39 nämnd litteratur. Se dock även Sisula-Tulokas 2012 s. 218 som anför att skadorna i HD 2009:92 »var sakskador, i huvudsak sådana som idag hos oss skulle betecknas som produktskador«. I huvudsak var det dock fråga om skada på själva den köpta varan – båten som sjönk – som hos inte har ansetts falla inom produktskadebegreppet.
1145. Se om bakgrunden till CISG art. 2(e), tolkningen och kritik de lege ferenda t.ex. Sandvik, JFT 2016 s. 419 f.
1146. Notera dock att köparens regresskrav mot säljaren för personskada som köparen ersatt i ett senare transaktionsled avser en förmögenhetsförlust på grund av avtalsbrott som torde kunna ersättas enligt CISG. Se Sandvik i Blomstrand m.fl. (red). 2016 s. 452 f. med vidare hänvisningar.
1147. Se bland den omfattande litteraturen t.ex. Loukas Mistelis – John Ribeiro i Kröll – Mistelis – Perales Viscasillas (eds), UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) (München: C.H. Beck 2011) s. 94 f., Ingeborg Schwenzer – Pascal Hachem i Schwenzer (ed.), Schlechtriem & Schwenzer Commentary on the UN Convention on the International Sale of Goods (CISG), fourth edition (Oxford: Oxford University Press 2010) s. 98 f.
1148. Se Björn Sandvik – Lena Sisula-Tulokas, Internationella köplagen (Helsinki: Lakimiesliiton Kustannus 2013) s. 42 f.
1149. CISG-AC, Opinion No. 12, Liability of the Seller for Damages Arising Out of Personal Injuries and Property Damage Caused by Goods and Services under the CISG, Rapporteur: Professor Hiroo Sono, School of Law, Hokkaido University, Sapporo, Japan. Adopted by the CISG Advisory Council following its 17th meeting, in Villanova, Pennsylvania, USA, on 20 January 2013, para. 3.2.
1150. CISG-AC, Opinion No. 12 para. 3.3.
1151. Se närmare t.ex. Björn Sandvik, »The Battle for the Consumer: On the Relation between the UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods and the EU Directives on Consumer Sales«, European Review of Private Law (ERPL) 2012 s. 1097 ff. (också på svenska i Juridisk Tidskrift 2012-13 s. 361 ff.). I finsk rätt bekräftas tolkningen av HD 2005:114; se Sandvik, a.a. s. 1103 f. och Sandvik – Sisula-Tulokas 2013 s. 36 f.
1152. Se utförligt om förhållandet mellan CISG och EU:s sekundärrätt – som t.ex. konsumentköpdirektivet och produktansvarsdirektivet – Sandvik, ERPL 2012 s. 1097 ff.
1153. Med detta säger jag självfallet inte att HD 2009:92 behöver vara helt unikt i ett komparativt perspektiv; jag påpekar endast att fallet avviker från mainstream i jämförelser som är naturliga för finsk del.
1154. Se t.ex. Ari Saarnilehto, »Sopimusoikeudellisen korvausvastuun laajentuminen KKO:n käytännön valossa« i Paloranta (toim.), Keskuskauppakamarin liiketapalautakunta 80 vuotta (Helsinki: Alma Talent 2017) s. 241 ff., 249 f.
1155. Nu gällande konsumentsäkerhetslag syftar enligt 1 § till att »säkerställa att konsumtionsvaror och konsumenttjänster är säkra« och att därigenom »förebygga sådan fara för hälsa och egendom som förorsakas av konsumtionsvaror och konsumenttjänster«. Se även den tidigare produktsäkerhetslagen 3 §.
1156. Se även till detta ovan vid fotnot 26. Bengtsson, JT 2017-18 s. 272 hänvisar särskilt till att parterna i ett avtalsförhållande har ett särskilt intresse av att kunna överblicka räckvidden i det ansvar avtalsförhållandet medför; det väger enligt svensk rättspraxis tyngre än ett oaktsamt handlande från ena partens sida.
1157. Se Norros, LM 2010 s. 442.
1158. Se Ståhlberg, DL 2010 s. 526 och 530 med jämförelser till särskilt entreprenadfallet HD 2008:31.
1159. Se Björn Sandvik, »Prejudikat som ska, bör, kan och inte kan beaktas« i Jan Kleineman (red.), Nordiska förmögenhetsrättsdagarna (Stockholm: Jure 2018) s. 221 ff.
1160. Domskälen punkt 13; se även ovan vid fotnot 47.