Johnny Herre, justitieråd i Högsta domstolen i Sverige, jur.dr, civ.ek.
1. Inledning
Det händer inte sällan att svenska Högsta domstolen i sitt dömande hänvisar till inte bara rättskällor från det egna landet utan också till olika typer av internationellt material. Sådana hänvisningar och över huvud användningen av rättskällor som inte härrör från det egna landet väcker eller kan väcka olika typer av viktiga frågor om gränserna för den prejudikatbildande verksamheten.
Viss användning är naturlig. Exempelvis kan ett problem med anknytning till EU-rätten inte avgöras utan att relevanta direktiv och förordningar samt avgöranden från EU-domstolen beaktas. Inte heller kan domstolen vid bedömning av ett folkrättsligt problem undvika att beakta tillämpligt folkrättsligt material. Den fråga som här särskilt ska diskuteras är där Högsta domstolen använder sig av utländskt material eller hänvisar till sådant material vid sitt dömande på det förmögenhetsrättsliga området. När domstolen använder utländskt material står ofta material från övriga Norden i centrum. Eftersom föremålet för denna festskrift, Mads, är en i många meningar sann nordist kan nog ämnet passa.
För att kunna diskutera frågan om Högsta domstolens användning av utländsk rätt måste några premisser tecknas. En viktig sådan är hur man ska se på vilket material som får eller ska begagnas av domstolen vid sitt Side 203 dömande. Detta är en fråga som i högre eller lägre grad har diskuterats inom rättsteorin i de nordiska länderna.
2. Utländsk rätt som rättskälla – något om rättsteorins betraktelsesätt
Enligt Alf Ross är rättskällorna de faktorer som har inflytande över domarens formulering av den regel som han baserar sitt avgörande på. Möjligen borde man här begränsa detta till sådant som är allmänt tillgängligt, inte minst av demokratiskäl. Enligt Ross finns det källor som tillhör den »fullt objektiverade källtypen« och det avser då främst lagen i sig och källor som tillhör den delvis objektiverade källtypen, till vilken hör prejudikaten och sedvanerätten. Ross opererade också med icke objektiverade källor, såsom förhållandenas natur.
Den ledande personen i norsk rättsteori var under många år Torstein Eckhoff. Det lär inte bara vid ett tillfälle ha yttrats i Norge att »Rettskildelæren i Norge, det er det Torsten Eckhoff sier at den er«. Torstein Eckhoff avvisade väl egentligen tanken på något som kunde kallas för rättskällor – det som bildar rätten kan inte ösas upp direkt, som vatten ur en källa. Eckhoff talade i stället om sju rättskällefaktorer och avsåg med detta främst hur rättskällorna används i domstolspraxis.291291. Se Torstein Eckhoff og Jan E. Helgesen, Rettskildelære, 5. utg. 2001, s. 22 ff.
De sju faktorer som Eckhoff räknar upp är:
- 1 Lagtext
- 2 Lagförarbeten, annat bakgrundsmaterial till lagstiftningen, tidigare lagar och efterföljande uttalanden av lagstiftaren
- 3 Rättspraxis (domstolarnas praxis)
- 4 Andra myndigheters praxis
- 5 Privat praxis (publikumssedvaner)
- 6 Rättsuppfattningar (juridisk litteratur och annat)
- 7 Reella hänsyn (vad är rättfärdigt, rimligt och ändamålsenligt m.m.)
I norsk rätt förefaller diskussionens vågor ha gått höga i tiden efter Eckhoff. Här ska bara nämnas författare som Jan Fridthjof Bernt och David Doublet, som väl i delar kan sägas ha ifrågasatt synen på rättstillämpning Side 204 och rättsskapande verksamhet. Särskilt Bernt har möjligen gått så långt att han anser att det inte finns riktiga svar i rätten utan att detta är något som vi som skrå fingerar. Diskussionen synes sedan ha vidareförts av Nils Nygaard, Knut Bergo, och Hans Petter Graver och den sammanfattas på ett utmärkt sätt av Bjarte Askeland, som också rangordnar författarna efter syn på användning av material och hierarki mellan olika underlag.292292. Se Bjarte Askeland, Rettskildelærens utvikling i rettsteoretisk belysning, Jussens Venner 2003 s. 8 ff. Här finns inte utrymme för att diskutera var någonstans svenska Högsta domstolen kan antas befinna sig i denna rangordning.
Jacob Sundberg och Stig Strömholm är beträffande systematisering av rätten m.m. tämligen eniga. Sundberg föreslog tidigt (i Fr. Eddan t. Ekelöf, 1978) att det som särskilt präglar det juridiska beslutsfattandet är den auktoritära prägeln. Endast argument som erhållit auktoritet genom att härröra från en av fem persongrupper skulle läggas till grund för domarens avgöranden. De fem grupper Sundberg talar om är främst lagstiftare, lagskrivare, domare, rättsvetenskapsmän och gemene man. Av central betydelse är här sedvanerätten som avgör valet av och rangordningen mellan de olika källorna.
När man studerar de mer rättsteorietiskt orienterade framställningarna i Sverige och Norden i övrigt slås man av att det finns relativt många exempel på situationer där det anses legitimt att använda sig av utländsk rätt på skilda sätt.
Zweigert & Kötz citerar domaren Odersky, tidigare president i BGH, som anförde:
»In giving his opinion, the national judge is not only entitled to engage the views of other courts and legal systems; he is also entitled, when applying his own law and naturally giving full weight to its proper construction and development, to take note of the fact that a particular solution conduces to the harmonization of European law. In appropriate cases this argument enables him at the end of the day to adopt the solutions of other legal systems, and it is an argument he should use with increasing frequency as the integration of Europe proceeds.«
Detta är en relativt långtgående syn på användningen av utländskt material, i hög grad präglat av det europeiska projektet.
När Aleksander Peczenik diskuterar utländsk rätt anför han att utländsk rätt självfallet kan utöva ett inflytande på den inhemska juridi-Side 205ken.293293. Se Aleksander Peczenik, Juridisk argumentation – en lärobok i allmän rättslära, 1990, s. 173 ff. Den kan enligt honom också vara nyttig som ett pedagogiskt hjälpmedel eftersom det kan finnas t.ex. mera renodlade och mera intressanta rättsfall. Enligt Peczenik får utländska distinktioner och frågeställningar beaktas. Detsamma gäller sakskäl som åberopas i utländska domar och utländsk litteratur. Däremot kan det diskuteras om och i så fall när utländska moralskäl kan tillämpas.
Torstein Eckhoff har relativt ingående behandlat frågan om användningen av utländsk och internationell rätt över hela det rättsliga fältet. Han konstaterar att man i norsk rätt stadigt har tagit emot impulser från utländsk rätt vid skapandet av och bestämningen av innehållet i norsk rätt. Detta gäller naturligtvis i lika hög grad i Sverige. Han konstaterar dock att domstolarna inte särskilt ofta har använt sig av utländsk rätt och hänvisat till utländsk rätt vid sina avgöranden av interna, norska frågor.294294. Bland exemplen nämns de förmögenhetsrättsliga avgörandena Rt. 1931 s. 97 (där ett amerikanskt avgörande från Supreme Court citeras som stöd för inställningen avseende järnvägens eventuella ansvar för att en bil som stoppat på en plankorsning och blivit påkört av tåget), Rt. 1952 s. 1217 (där domstolen beträffande skyddet för privatlivet hänvisade såväl till schweizisk och dansk rätt som det amerikanska restatement of the law of torts), Rt. 1957 s. 778 (där domstolen i en fordringsrättslig fråga hänvisade till verk i Danmark och Sverige och ett danskt landsrettsavgörande), Rt. 1963 s. 622 (där domstolen i en fråga beaktade positionen i svensk och finländsk rätt) och Rt. 1988 s. 276 (där hänvisning rörande tillämpningen av 36 § avtalslagen gjordes till flera avgöranden av svenska Högsta domstolen).
Många författare argumenterar för att utländsk rätt kan användas som inspiration på områden där det saknas regler i det egna landet.295295. Se t.ex. Tvarnø & Nielsen, Retskilder og retsteorier, 2017, s. 30 f. Så används utländsk rätt ofta i lagstiftningsarbetet.296296. Se t.ex. Tvarnø & Nielsen, s. 66; jfr Jens Evald, Juridisk teori, metode og videnskab, 2016, s. 178 ff. och Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 10 uppl. 2018, s. 281 f. Här kanske man inte ska vara lika försiktig som A.S. Ørsted, som anförde att han hade använt utländsk rätt med varsamhet och att han aldrig som skribent eller som medhjälpare vid framtagandet av lagstiftning överfört någon mening från utländsk rätt till dansk rätt som inte passat till danska lagar och danska förhållanden i övrigt.
Utländsk rätt kan också användas för att jämföra lösningar i det egna rättssystemet med andra lösningar.297297. Se t.ex. Tvarnø & Nielsen, Retskilder og retsteorier, 2017, s. 30 f. och Mads Henry Andenæs, Rettskildelære, 2 uppl. 2009, s. 61. Regler och principer i utländsk rätt Side 206 kan än vidare utgöra beståndsdelar i handelsbruk och sedvanor, exempelvis vid bestämning av vad som kan anses vara lex mercatoria.
Det står också klart att lagar av internationell karaktär lämpar sig särskilt väl för användning av rättspraxis från andra länder.298298. Se t.ex. Torstein Eckhoff og Jan E. Helgesen, Rettskildelære, 5. utg. 2001, s. 285 och Tvarnø & Nielsen, s. 259. Detta gäller inte minst inom den internationella privaträtten och för lagar baserade på EU-regler.
När man diskuterar utländsk rätt finns det ofta skäl att skilja på å ena sidan fall där parterna åberopar utländsk rätt vid tolkning av nationella regler som är desamma som regler i andra länder, t.ex. internationella konventioner, uniforma lagar, modellagar, EU-rättsakter och å andra sidan fall där utländska källor åberopas där det inte finns direkta motsvarigheter i nationell rätt.299299. Se t.ex. Jens Evald, Juridisk teori, metode og videnskab, 2016, s. 181.
Utländsk rätt kan ibland utnyttjas som auktoritetsskäl, alltså som leverantör av skäl som väger tyngre än det satserna i sig ger vid handen. Ibland följer detta redan av en slags presumtionsprincip, d.v.s. att bestämmelserna i det enskilda landet bör tolkas så att de stämmer överens med vad som följer av landets folkrättsliga förpliktelser.300300. Se t.ex. Finn Arnesen & Are Stenvik, Internasjonalisering og juridisk metode, 2009, s. 59 ff. och 69 ff., Mads Henry Andenæs, Rettskildelære, 2 uppl. 2009, s. 58 och Erik Magnus Boe, Rettskildelære under debatt, 2 uppl. 2014 s. 382 ff.
Att rätten i utlandet kan användas som auktoritetsskäl gäller särskilt inom vissa områden.
- i Internationell privaträtt och internationell straffrätt som bygger på internationellt material.
- ii Internationella konventioner som inkorporerats i det nationella rättssystemet. Enligt Torsten Eckhoff är det som regel en förutsättning att det inom rättsvetenskapen har gjorts jämförande undersökningar inom området för att sådant material ska kunna begagnas. Skälet till det är att det normalt enligt Eckhoff kan anses oöverkomligt för parterna och domstolen att i det enskilda fallet utföra sådana jämförande undersökningar. Det finns på detta område enligt Eckhoff också anledning att vara mer försiktig med fria tolkningar och normalt betydande anledning att hålla sig nära texten eftersom det generellt för Side 207 konventioner endast finns konventionstexten att tillgå.301301. Se Torstein Eckhoff og Jan E. Helgesen, Rettskildelære, 5. utg. 2001, s. 290 f. Ett exempel är CISG, där det uttryckligen i art. 7.1 anges att »vid tolkningen av denna konvention skall hänsyn tas till dess internationella karaktär samt till behovet av att främja en enhetlig tillämpning av konventionen och ett iakttagande av god sed i internationell handel.« Det betyder att utländsk litteratur och utländska rättsfall, särskilt från de högsta dömande instanserna ska ges ett visst auktoritetsvärde och inte bara får betydelse för de sakskäl som redovisas av domstolen.302302. Beträffande just CISG har det, till skillnad från de flesta konventioner och liknande, dock skapats flera verktyg som kan användas för bestämningen av innehållet i konventionen, t.ex. det av UNCITRAL utvecklade CLOUT dit rättsfall rapporteras, CISG Advisory Council som avger tolkningsyttranden med hänvisning till den rättspraxis och den doktrin som finns. Se vidare om verktygen för just denna konvention, Jan Ramberg och Johnny Herre, Internationella köplagen (CISG), 4 uppl. 2016, avsnitt 1.7.
- iii Internationella konventioner som direkt eller indirekt påverkat inhemsk rätt. Här är det inte sällan svårt att förstå lagstiftningen fullt ut om man inte har eller skaffar sig kännedom om de utländska förebilder som ledde till en viss juridisk läsning i den internationella rättsakten. Här kan åter ett exempel vara den svenska köplagen, som i stora delar har utformats på basis av CISG.
- iv Lagstiftningssamarbete som lett till motsvarande lagstiftning men inte med exakt samma laginnehåll.303303. Jfr t.ex. Christina Ramberg m.fl., Rättskällor – en introduktion i kritiskt tänkande, 2018, s. 78 ff. Detta gäller för betydande delar av den nordiska obligationsrätten. Här har vi liknande regler, som resultat av ett nordiskt lagstiftningssamarbete beträffande lagar som avtalslagen, köplagen, skuldebrevslagen och kommissionslagen.
- v Internationella kontakter; områden som sjö- och annan transporträtt samt internationella köp.
- vi EU-rätten. Här är det ofta svårt att förstå rättsakten om man inte förstår varifrån en viss teknisk eller substantiell lösning kommer. Hur andra länder har genomfört direktiv har betydelse också för den svenska rätten. Ofta måste olika språkversioner av direktiv analyseras för att man ska kunna bilda sig en uppfattning om innehållet i den EU-rättsliga regeln.
- Side 208
För flera av områdena gäller att utländska rättsfall på ett sådant område inte är »bindande« för den svenske domaren. Det är däremot naturligt att domar från högsta domstolarna i Norge, Danmark eller Finland beaktas om det finns en relativt allmänt hållen regel och det saknas praxis i det egna landet men finns en rikhaltig praxis i ett annat nordiskt land om preciserar bestämmelsens innehåll i olika avseenden. Naturligtvis har inte sådan rättspraxis samma valör som rättspraxis från den egna Högsta domstolen men det är naturligt att de utländska domarna blir omsorgsfullt beaktade. De får i ett sådant fall anses ha karaktären av expertråd på hög nivå med väl underbyggda argument för rättstillämpningen.304304. Se t.ex. Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl. 1996, s. 40.
Skulle det i det svenska systemet finnas en hanteringsregel om att nordisk rättslikhet ska eftersträvas på området kan detta dock medföra att nordisk praxis får karaktären av element också i det svenska systemet (jfr vad som anfördes i det föregående om CISG). I engelsk rätt hänvisas det inte sällan till amerikanska avgöranden rörande motsvarande problemställningar.305305. Jfr Christina Ramberg, Prejudikat, 2017, s. 25 med hänvisning till t.ex. Donoghue v. Stevenson [1932] All ER. 4, 20. Bakgrunden lär vara den gemensamma bakgrunden i common law. Här borde det finnas en tydlig parallell till nordisk rätt.
Ibland kan utländsk rätt få avsevärd betydelse i kraft av sitt höga anseende. Ett sådant exempel är den s.k. Learned Hand-formeln för den fria culpabedömningen som fått genomslag i många länder utanför USA, t.ex. i de nordiska länderna.
3. Användningen av utländsk rätt i svenska Högsta domstolen på det förmögenhetsrättsliga området
3.1. Inledning
När man studerar Högsta domstolens användning av utländskt material finns det anledning att skilja på hur ofta HD åberopar utländska domar och utländsk litteratur och utländsk lagstiftning i själva domskälen och hur ofta sådant material används under domsöverläggningarna.
År 2016 kan få tjäna som exempel på hur dessa skillnader är beskaffade. För att man ska få ett perspektiv på siffrorna finns det anledning att inledningsvis säga något om Högsta domstolens arbetssätt.
Side 209
I Sverige arbetar Högsta domstolen på följande sätt. Domstolen tar emot drygt 5 000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Av dessa går de allra flesta till avgörande av ett justitieråd. Dessförinnan har en justitiesekreterare, som är domarutbildad och som efter tiden i HD normalt får en ordinarie domarbefattning (eller annan befattning på motsvarande nivå på departement eller liknande), gått igenom målet och författat en PM om rättsfrågorna i målet och eventuellt prejudikatintresse. Här finns ofta en bedömning av målets lämplighet. Domstolen tar ogärna upp till prövning ett mål där bevisläget är krångligt och det finns risk att målet havererar p.g.a. dessa bevisproblem. Om justitierådet uppfattar målet som intressant hänskjuts målet till tre ledamöter som inför beslut får en fördjupad rättslig analys i en PM från justitiesekreteraren. Beviljas prövningstillstånd börjar ett omfattande rättsutredningsarbete, där justitiesekreteraren dels tar fram det material som bedöms relevant och sätter ihop i ett tryck, dels författar ett betänkande (som ofta återges i Nytt Juridiskt Arkiv).
Sättet på vilket Högsta domstolen skriver dom har ändrats över tid. Numera skriver Högsta domstolen typiskt sett längre domar med mer utvecklade skäl för den lösning som väljs. I en intressant artikel skriven av Mattias Derlén och Johan Lindholm finns det en faktaredovisning som talar sitt tydliga språk.306306. Mattias Derlén och Johan Lindholm, Judiciell aktivism eller prejudikatbildning? En empirisk granskning av Högsta domstolen, SvJT 2016 s. 143 ff. Under åren 1990 till 2010 har domarna blivit betydligt längre. Antalet ord har nästan fördubblats. Andelen domar med skiljaktig mening eller tillägg har också gått upp. Likaså har antalet hänvisningar till Högsta domstolens egen rättspraxis och till förarbeten ökat.307307. Antalet referenser till rättspraxis ökade under perioden 1980-2015 från ca 0,5 referenser per dom till knappt tre referenser per dom. Samtidigt ökade andelen avgöranden i vilka minst en referens gjordes till rättspraxis under samma period från ca 40 % år 1980 till knappt 80 % år 2015. Detsamma gäller antalet hänvisningar till lagförarbeten. Man kunde mot den bakgrunden förvänta sig en motsvarande ökning i användningen av utländsk rätt. Som kommer att framgå av det följande saknas dock klart stöd för en sådan slutsats, åtminstone på det förmögenhetsrättsliga området.
Under 2016 meddelades 29 prejudikat på det avtals- och obligationsrättsliga området (eller där avgörandena bedömts ha betydelse för dessa områden). Rättsutredningarna i 11 av dessa innehöll nordiskt material. I Side 210 alla 11 fanns då utdrag ur utländska böcker eller artiklar med. I 8 av utredningarna fanns också utländsk lagstiftning eller förarbeten till lagstiftning med.
Detta ska jämföras med hur det sedan kom att se ut i avgörandena. Här innehöll 7 avgöranden hänvisningar till utländsk eller internationell rätt i någon mening. I 6 avgöranden hänvisade man till utländska böcker eller artiklar. I 6 avgöranden hänvisade man till utländsk lagstiftning eller utländska förarbeten. Det är alltså klart att man oftare har med utländskt material i rättsutredningarna än vad som framgår av domarna.
Detta skiljer sig inte principiellt från vad som gäller beträffande hänvisningar i avgörandena till svensk doktrin, svenska lagar, svenska förarbeten och rättspraxis från Högsta domstolen. I 24 av 29 fall hänvisade man till andra tidigare HD-avgöranden. I 15 avgöranden hänvisade man också till förarbeten och i 11 avgöranden hänvisades det också till den juridiska doktrinen.
Detta ska jämföras med att man i rättsutredningarna hänvisade till rättspraxis i alla 29 avgöranden, till förarbeten i 28 av fallen samt till den juridiska doktrinen i alla 29 av fallen. Det är alltså klart att Högsta domstolen generellt gör betydande sållningar i det material som det hänvisas till i de slutliga avgörandena. Detta kan ha många olika förklaringar, t.ex. ledamöternas bakgrund och läggning, var man ansett sig finna övertygande argument eller behovet av att bygga vidare på tidigare avgöranden och de slutsatser som domstolen då kommit till.
I en undersökning om användningen av utländsk rätt under åren 2005-november 2017 har totalt 155 förmögenhetsrättsligt anknutna avgöranden identifierats. I denna grupp fanns det åtminstone 30 rättsfall med hänvisningar till utländsk rätt eller till internationella regelkomplex. Jag har här valt att utesluta avgöranden som baseras enbart på EU-rättslig lagstiftning i form av direktiv eller förordningar. För dessa fall är det självklart så att hänvisningarna huvudsakligen sker till direktiven eller förordningarna och till avgöranden från EU-domstolen.
I knappt 20 procent av avgörandena hänvisade HD till utländskt material.
Side 211
I 23 av dessa 30 avgöranden hänvisade Högsta domstolen till utländsk juridisk doktrin. Endast i 6 av avgörandena hänvisades det till utländska domstolsavgöranden. I 4 av avgörandena hänvisades det till utländsk lagstiftning eller till utländska förarbeten. Avgörandena fördelade sig på följande områden:
- – Transporträtt, 6
- – Obligationsrätt generellt, 6
- – Skadestånds- och försäkringsrätt, 3
- – Avtal, 3
- – Mellanmansrätt, 3
- – Professionsansvar, 2
- – Konsumenträtt, 2
- – Fordringsrätt, 2
- – Entreprenadrätt, 1
- – Hyresrätt, 1
- – Leasing, 1
Här finns inte utrymme att i detalj granska alla dessa avgöranden. I stället är avsikten att behandla ett urval som borde möjliggöra vissa slutsatser rörande Högsta domstolens syn på användning av utländskt material.
Side 212
3.2. Användningen av DCFR och andra internationella regelkomplex
I hela 10 avgöranden hänvisades det till DCFR, ibland tillsammans med Unidroit Principles of International Commercial Contracts och/eller PECL. I det första av dessa avgöranden, NJA 2009 s. 672, var frågan om ett återförsäljaravtal slutet på obestämd tid kunde sägas upp med omedelbar verkan eller med skälig uppsägningstid och i så fall hur lång denna tid var. Här konstaterade Högsta domstolen att det enligt DCFR var möjligt att säga upp ett sådant avtal med skälig uppsägningstid. I DCFR tillhandahålls också principer för bedömning av vad som är skälig uppsägningstid. HD fann här att man bör ha att iaktta en skälig uppsägningstid och uttalade vidare att »vägledande för vad som är skälig uppsägningstid bör i huvudsak vara sådana omständigheter som nämns i IV.E.–2:302 DCFR«. Här användes alltså DCFR som dels ett jämförelseunderlag, dels en argumentationsleverantör om hur man bör göra en viss typ av bedömning.308308. Se t.ex. Johnny Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 933 ff., särskilt s. 935 f.
Ett senare avgörandena är NJA 2010 s. 629, där DCFR användes dels som del av ett komparativt underlag för tänkbara lösningar och för rättsläget i Europa, dels som kontroll av en viss lösning. Samma användning förekommer sedan i NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 452, NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 659, NJA 2014 s. 272, NJA 2014 s. 465, NJA 2016 s. 945, NJA 2017 s. 9 och NJA 2017 s. 113.
3.3. Transporträttsliga avgöranden
Ser man sedan på det transporträttsliga området, där hänvisningar alltså har skett till utländsk rätt i 6 avgöranden under perioden, kan följande konstateras.
I NJA 2007 s. 879 var frågan om tillämpning av preskriptionsbestämmelserna i 41 § lagen om inrikes vägtransporter. Den har sitt ursprung i art. 32 CMR.309309. Konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg. Av lagförarbetena fick anses framgå att avsikten varit att lagens regel skulle ha i princip samma innebörd som regleringen i CMR. Såväl utländsk rättspraxis (ett engelskt avgörande) som juridisk doktrin rörande konventionsbestämmelsen (från Danmark, Tyskland och Eng-Side 213land) användes för att tolka innehållet i den artikeln och det gjordes uttalanden om vad som fick anses vara allmänt vedertaget.310310. Av avgörandet framgår också att dåvarande dispaschören, numera justitierådet Svante O Johansson, hade avgivit ett rättsutlåtande i tvisten. Det ligger nära till hands att anta att domstolen hade betydande hjälp av detta för att dra slutsatser av det internationella materialet.
I ett annat vägtransporträttsligt avgörande, NJA 2016 s. 563, var fråga om bedömning av en internationell vägtransport och ansvaret för skada under transport. I detta avgörande hänvisade Högsta domstolen till uttalanden i ett betydande antal utländska verk, utländska avgöranden och konventionsbestämmelser för att bestämma ansvaret. Högsta domstolen uttalade här bl.a. att eftersom tillämpningen och tolkningen av CMR sker enbart vid nationella domstolar, är nationell rättspraxis från konventionsstaterna av stor betydelse vid tillämpning och tolkning av CMR. Det kunde dock enligt domstolen konstateras att rättspraxis från nationella domstolar inte alltid är enhetlig och konsistent. Detta gällde bl.a. i den aktuella frågan. Domstolen hänvisade här till utländsk rättslig doktrin för att bekräfta den ståndpunkten. Högsta domstolen gjorde i detta avgörande också vissa principiella uttalanden om betydelsen av utländsk doktrin på ett område som det föreliggande. Efter ett konstaterande att utländsk litteratur kan användas uttalades:
»Framträder en allmän mening bör denna typiskt sett följas. Och skulle olika åsikter komma till uttryck, hindrar det inte att en diskussion i litteraturen kan ange ramar och riktning för tolkningen liksom goda argument för och emot olika tolkningsalternativ. Om en viss författare har en etablerad internationell auktoritet kan också det vara att beakta.«
I samma avgörande berördes också frågan om hur en fråga som inte regleras i konventionen ska avgöras av nationell rätt. Domstolen uttalar här följande:
»Det finns anledning att tillfoga, att det sagda inte hindrar att bedömningen av en fråga som inte regleras i konventionen kan göras med utgångspunkt i nationell rätt. Vad som följer av konventionen kan dock få sin betydelse på det sättet, att en utfyllande tolkning av transportavtalet bör ske med beaktande av konventionsregleringens syfte och de generella principer som får anses komma till uttryck i konventionen.«
Side 214
I NJA 2013 s. 51 var i stället frågan om en preskriptionsregel i sjölagen skulle anses vara exklusiv och täcka varje anspråk som omfattades en viss reglering i sjölagen eller om man vid sidan om dessa regler skulle kunna använda vanliga skadeståndsregler och därmed andra preskriptionsregler. Här hänvisade HD till uttalanden i lagförarbetena, till uttalanden i den svenska rättsvetenskapliga litteraturen och till vad som anfördes i ett norskt verk på området. Också NJA 2016 s. 149 rörde ett sjörättsligt problem, närmare bestämt preskriptionsregleringen vid sjötransporter. Högsta domstolen konstaterade här att befordringsreglerna för sjötransporter i stora delar var konventionsbaserade. I avgörandet hänvisade domstolen till utländsk rättslig doktrin (särskilt ett norskt ledande verk) och flera transporträttsliga konventioner för att lösa frågan om preskription inträtt.
NJA 2014 s. 425 rörde ersättningsansvaret för räddningskostnader efter att ett tåg hade spårat ur. Här tillämpades bl.a. bihang B (CIM) till COTIF311311. Convention concerning International Carriage by Rail (COTIF) of 9 May 1980. om internationell järnvägstrafik som enligt 1985 års lag om internationell järnvägstrafik var svensk lag. I avgörandet fick doktrin rörande konventionen och ett engelskt standardverk betydelse för tolkningen av ansvarsbestämningen.
I NJA 2016 s. 900 var det fråga om tillämpning av Montrealkonventionen m.m. för att utröna eventuellt dröjsmålsansvar vid transport av flygpassagerare. Även här användes utländska avgöranden, bl.a. från EU-domstolen, och utländsk rättslig doktrin för att avgöra frågan. Också i detta avgörande gjorde Högsta domstolen vissa allmänna uttalanden om användningen av utländskt material.
»För att fastställa den rätta meningen av Montrealkonventionen ska, som vid all konventionstolkning, beaktas såväl den gängse meningen av konventionens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av konventionsregleringens ändamål och syfte, som de generella principer som får anses komma till uttryck i konventionen. Förarbetena liksom omständigheterna vid konventionens ingående kan också ge ledning för att fastställa innebörden. Eftersom tillämpningen och tolkningen av internationella konventioner i stor utsträckning sker vid nationella domstolar, så är även nationell rättspraxis från konventionsstaterna av stor betydelse i den mån det går att utläsa någon enhetlighet i denna. ...
När det gäller tolkningen av Montrealkonventionen märks vidare att EU har anslutit sig till denna, och att det finns viss rättspraxis rörande konventionen såsom en del Side 215 av unionsrätten. Denna praxis är av intresse även när, såsom i förevarande fall, fråga är om en transport som inte omfattas av unionsrätten ...«
Det är alltså tydligt att Högsta domstolen på det transporträttsliga området, som i betydande utsträckning regleras av, direkt vilar på eller är inspirerat av internationella konventioner eller andra internationella regelverk, har utvecklat ett angreppssätt som i delar ligger nära det som regleras i 1969 års Wien-konvention.312312. United Nations Convention on the Law of Treaties, Vienna 23 May 1969. Se om konventioner som rättskälla, särskilt från ett norskt perspektiv, Hans Petter Graver, Internasjonale konvensjoner som rettskilde, Lov og Rett 2003 s. 468 ff. Den generella tolkningsregeln enligt den konventionen är att ett fördrag, t.ex. en konvention, ska
»be interpreted in good faith in accordance with the ordinary meaning to be given to the terms of the treaty in their context and in the light of its object and purpose« (art. 31).
Wien-konventionen anger också att
»recourse may be had to supplementary means of interpretation, including the preparatory work of the treaty and the circumstances of its conclusion, in order to confirm the meaning resulting from the application of article 31, or to determine the meaning when the interpretation according to article 31 (a) leaves the meaning ambiguous or obscure; or (b) leads to a result which is manifestly absurd or unreasonable«.
Detta kompletteras av domstolen, åtminstone på det transporträttsliga området, av ett förhållningssätt till utländsk rättspraxis och utländsk rättslig doktrin. Enligt Högsta domstolen får alltså nationell rättspraxis från konventionsstaterna stor betydelse i den mån det går att utläsa någon enhetlighet i denna. Beträffande litteraturen gäller att om det framträder en allmän mening i denna, så bör denna typiskt sett följas. Och skulle olika åsikter komma till uttryck, kan litteraturen i vart fall användas för att ange ramar och riktning för tolkningen liksom goda argument för och emot olika tolkningsalternativ.
3.4. Det obligationsrättsliga området i allmänhet
Det första – och hitintills enda – svenska avgörandet från Högsta domstolen rörande CISG sedan konventionen trädde i kraft i Sverige, NJA 2016 s. 465, behandlade frågor om bevisbörda och beviskrav beträffande den Side 216 sålda varans avtalsenlighet vid riskövergången. Beträffande den frågan konstaterade domstolen att tillämpliga bestämmelser inte reglerade frågor om bevisbörda och beviskrav. Domstolen fäste här avseende vid att det av förarbetena till konventionen framgick att man medvetet hade valt att inte reglera den frågan. Domstolen övergick därefter till att konstatera att andra bestämmelser i konventionen innehöll bevisregler, att man i den internationella doktrinen dragit slutsatsen att bevisfrågor i princip ska lösas av konventionen, att nationella domstolar introducerat olika synsätt beträffande bevisbörda och beviskrav och att det synsätt som kommit till uttryck i bl.a. ett avgörande från schweiziska Högsta domstolen (Bundesgericht) erhållit i det närmaste enighet i doktrinen. I sistnämnda hänseende hänvisade man till några av de mer använda kommentarerna till konventionen och till UNCITRAL:s Digest rörande CISG, där FN-organet sökt sammanfatta rättsläget i olika frågor som rör konventionen. Efter dessa iakttagelser kunde domstolen också konstatera att detta synsätt i princip var detsamma som fick anses vara gällande rätt i Sverige. Angreppssättet ligger alltså nära det som kunde förväntas med hänsyn till kravet i artikel 7 i konventionen.
I ett annat närliggande avgörande, som rörde bl.a. tolkningen och tillämpningen av en vitesklausul, NJA 2010 s. 629, hänvisades det till ett stort antal rättsvetenskapliga framställningar i de nordiska länderna, förarbetsuttalanden i flera nordiska länder, uttalanden i litteraturen till CISG och uttalanden i de internationella regelkomplexen för slutsatser om vitesklausuler in dubio skulle anses vara uttömmande eller inte, d.v.s. om klausulen skulle anses utgöra exklusiv reglering av ersättningsfrågan. Domstolens slutsats var att någon sådan hjälpregel inte kunde ställas upp eftersom en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar.313313. Det kan noteras att CISG Advisory Council numera gjort generella uttalanden rörande denna fråga i sin Opinion No. 10, Agreed Sums Payable upon Breach of an Obligation in CISG Contracts, Rapporteur: Dr. Pascal Hachem, Bär & Karrer AG, Zurich, Switzerland. Adopted by the CISG-AC following its 16th meeting in Wellington, New Zealand on 3 August 2012.
I ett gåvorättsligt fall, NJA 2008 s. 457, var den huvudsakliga frågan om ett villkor om att viss egendom skulle vara gåvomottagarens enskilda egendom skulle gälla också vid blandad gåva, d.v.s. en gåva som innehöll också ett visst oneröst inslag. Här beaktade domstolen vad norska respektive danska Högsta domstolen hade kommit fram till i frågan. Ett skäl till Side 217 detta var att det i förarbetena till regleringen angivits att det på äktenskapslagstiftningens område borde eftersträvas en så stor nordisk rättslikhet som möjligt.
I NJA 2012 s. 725, som rörde frågan om parts informationsansvar, hänvisade domstolens majoritet till uttalanden i bl.a. finländsk och norsk litteratur vid diskussion om innehållet i säljarens uppgiftsansvar och om huvudregeln om förutsättningar för skadeståndsskyldighet. I båda frågorna gjordes detta tydligt med utgångspunkten att det på dessa båda områden råder så stor rättslikhet att de utländska källorna kunde anses ha ett direkt rättskällevärde för innehållet också i svensk rätt.
Här finns också anledning att beröra NJA 2013 s. 491, i vilket bl.a. frågan om förutsättningarna för att ett s.k. tredjemansavtal skulle anses föreligga diskuterades. Här hänvisade domstolen till norsk och dansk doktrin som behandlade frågan om möjligheten för parterna i ett tredjemansavtal att förfoga över sitt avtal. Liksom i NJA 2012 s. 725 är det tydligt att dessa hänvisningar skedde mot bakgrund av att domstolen fann att det utländska materialet hade i princip samma värde som det svenska.
3.5. Avtalsrätt (inklusive mellanmansrätt)
Ett omdiskuterat problem i svensk och övrig nordisk rätt är hur ansvarsbegränsningar ska bedömas. I NJA 2017 s. 113 bedömdes om en ansvarsbegränsning i ett avtal om en s.k. överlåtelsebesiktning av en bostadsfastighet var verksam med hänsyn till kraven i 36 § avtalslagen. Här berörde domstolen i generella termer hur den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar i konsumentförhållanden skett och bör ske. Domstolen hänvisade till, förutom ett relativt omfattande svenskt rättskällematerial, också norsk doktrin. Det konstaterades vidare att ett synsätt enligt vilket kontrollen av ansvarsbegränsningar ska ske utifrån en värdering av alla föreliggande omständigheter stämmer väl överens med rättsläget internationellt på det kontraktsrättsliga området. Hänvisning skedde här också till PECL, Unidroit Principles och DCFR.
I NJA 2008 s. 24 var frågan om en handelsagent av ett slag som inte omfattades av tillämpningsområdet för handelsagenturlagen ändå skulle anses ha rätt till avgångsvederlag med en analogisk tillämpning av lagen. Med hänvisning till bl.a. dansk rättsvetenskaplig doktrin uttalade Högsta domstolen här att vissa bestämmelser i lagen kunde vara analogiskt tillämpliga och att det fanns anledning att söka ledning i lagens bestämmelse om avgångsvederlag också för ett fall som det föreliggande, där Side 218 agenten inte verkat för försäljning eller köp av varor utan till tidsbegränsade nyttjanderätter till datorprogram.
NJA 2009 s. 672 rörde frågan om ett återförsäljningsavtal som slutits på obestämd tid och utan något villkor om uppsägning kunde sägas upp med omedelbar verkan eller endast med skälig uppsägningstid. En del i domstolens argumentation utgjordes här av konstateranden om hur rättsläget var beskaffat i andra europeiska länder och i USA beträffande uppsägningstid. Underlaget för dessa uttalanden var bl.a. en komparativ undersökning som redovisats i en dansk bok. Hänvisning skedde här också, som anförts i det föregående, för första gången till reglerna i DCFR.314314. Högsta domstolen har sedermera, i NJA 2018 s. 19, funnit att i ett långvarigt återförsäljaravtal utan villkor om uppsägningstid har återförsäljaren vid en uppsägning från leverantören som utgångspunkt rätt till en uppsägningstid om sex månader. I samma dom fann domstolen också att en analog tillämpning av reglerna om avgångsvederlag i handelsagenturlagen borde kunna komma i fråga endast när skyddsbehovet framstår som särskilt starkt. I detta avgörande fäste domstolen särskilt avseende till bl.a. praxis från de Högsta domstolarna i Danmark och Norge och, beträffande den senare frågan, till det faktum att endast Belgien i Europa har regler om rätt till avgångsvederlag för återförsäljare.
En annan viktig fråga på det mellanmansrättsliga området avgjordes i pleniavgörandet NJA 2010 s. 58. Här ansågs en mäklare, i ett fall där uppdragsgivaren var en näringsidkare, ha rätt till provision oavsett att överlåtelseavtalet hävts därför att den av mäklaren anvisade köparen inte fullgjort sin betalningsskyldighet. Högsta domstolen hänvisade i avgörandet till flera verk av en norsk författare, bl.a. dennes doktorsavhandling.
Här finns anledning att särskilt beröra också NJA 2005 s. 608, som i grunden är skadeståndsrättsligt men som har betydelse också i ett avtalsrättsligt sammanhang. Högsta domstolen anförde här att i svensk rätt gäller som utgångspunkt att en avtalspart som drabbas av skada till följd av motpartens avtalsbrott har att vända sig till motparten för att få ersättning för sin skada. Detta hindrar emellertid enligt domstolen inte att det även enligt svensk rätt, åtminstone i särskilt allvarliga fall, bör föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för den andra avtalsparten. Den slutsatsen drog domstolen efter en inledande genomgång av reglerna om ersättning för ren förmögenhetsskada i svensk rätt och för den rättspraxis Side 219 som berörde frågan. Den beskrivningen följdes emellertid sedan av ett konstaterande att det i många utländska rättssystem finns regler om skadeståndsansvar för den som otillbörligen ingriper i andras avtalsförhållande och därvid orsakar ren förmögenhetsskada för den ena avtalsparten. Hänvisning skedde här till komparativa framställningar och till rättsvetenskaplig litteratur på området i England, Danmark, Finland och Norge.
3.6. Övriga frågor
På det konsumenträttsliga området finns här anledning att nämna NJA 2013 s. 524. Frågan i det målet var vem som hade bevisbördan och vilket beviskrav som skulle tillämpas för fel vid avlämnandet vid ett konsumentköp. För tolkning av den svenska konsumentköplagens regel hänvisade Högsta domstolen till motsvarande bestämmelse i konsumentköpdirektivet (1999/44/EG), förarbeten till direktivet (ett s.k. Green Paper från 1993) och uttalanden i förarbetena till den norska lagens motsvarande regel.
NJA 2013 s. 1190 gällde frågan om vilken avräkningsordning som ska tillämpas när gäldenären har flera skulder och gör en icke destinerad betalning till borgenären. Det konstaterades här, med hänvisning till särskilt en dansk framställning, att det i nordisk rättslitteratur föreslagits en ordning som i ljuset av svensk rättspraxis och litteratur och doktrin fick anses vara långtgående. Samtidigt anfördes att detta inte hindrade en sådan ordning om regeln begränsades till mer uppenbara fall.
4. Några slutsatser
I Högsta domstolens dömande verksamhet används utländsk rätt i större utsträckning i rättsutredningarna än vad som framgår av de refererade domarna. De sätt på vilket det utländska materialet används och de rättsområden där det är särskilt frekvent med begagnandet av utländska källor stämmer relativt väl överens med vad som har angivits i de rättsteoretiska framställningarna som typiska områden där sådant material kan ges ett självständigt rättskällevärde. Utländsk rätt används alltså på det förmögenhetsrättsliga området och då särskilt på områden med tydlig internationell karaktär. På det förmögenhetsrättsliga området har också de internationella regelkomplexen en tydlig plats som jämförelseunderlag och för kontroll av resultatet av en analys.
Side 220
Fördelarna med en användning av utländskt material i dömandet varierar beroende på vilket juridiskt fält vi befinner oss. När det gäller tillämpningen av rättsregler på utpräglat internationella områden, såsom internationell privaträtt och internationella konventioner på materiellt rättsliga områden finns det särskilda fördelar med användningen av sådant material. En sådan är att användningen kan bidra till ökad rättslikhet och därmed till att uppfylla de syften konventionen eller annat internationellt material utarbetades för. En enhetlig tillämpning är också till fördel för de parter som verkar i en internationell miljö, eftersom de då med större sannolikhet kan förvänta sig samma rättsliga slutsatser oberoende av vilket lands lag som ska tillämpas. Det får t.ex. hållas för osannolikt att CISG skulle få den spridning och ha den betydelse som konventionen har idag om man inte strävat efter dels att skapa lätt tillgängliga källor rörande tillämpningen i olika länder, dels använt sig av detta material i det nationella dömandet i olika länder. Utländskt material kan också ha betydelse som inspiration eller som underlag för bedömningar av om en viss lösning är ändamålsenlig eller inte och har visat sig fungera i den praktiska tillämpningen.
Samtidigt finns det vissa faror med användningen av sådant material, bl.a. svårigheterna med att veta att det material som man har tillgång till verkligen är rättvisande och osäkerheten beträffande betydelsen av andra olikheter i det rättssystem från vilket källan hämtas.
I en internationaliserad miljö, där inte bara kommersiella aktörer utan också konsumenter alltmer rättshandlar med parter i andra länder, är det enligt min mening klart att det utländska materialet på det förmögenhetsrättsliga området har fått ökad betydelse och att det finns utrymme för att tillmäta sådant material än större vikt. För parter som identifierar frågor som inte har ett klart svar i Sverige kan det här finnas skäl att i ökad omfattning hänvisa till ett komparativt underlag och till de ändamålsskäl som ligger bakom lösningarna i främst våra nordiska grannländer men också i andra länder.
Side 221
Fodnoter samlet
291. Se Torstein Eckhoff og Jan E. Helgesen, Rettskildelære, 5. utg. 2001, s. 22 ff.
292. Se Bjarte Askeland, Rettskildelærens utvikling i rettsteoretisk belysning, Jussens Venner 2003 s. 8 ff.
293. Se Aleksander Peczenik, Juridisk argumentation – en lärobok i allmän rättslära, 1990, s. 173 ff.
294. Bland exemplen nämns de förmögenhetsrättsliga avgörandena Rt. 1931 s. 97 (där ett amerikanskt avgörande från Supreme Court citeras som stöd för inställningen avseende järnvägens eventuella ansvar för att en bil som stoppat på en plankorsning och blivit påkört av tåget), Rt. 1952 s. 1217 (där domstolen beträffande skyddet för privatlivet hänvisade såväl till schweizisk och dansk rätt som det amerikanska restatement of the law of torts), Rt. 1957 s. 778 (där domstolen i en fordringsrättslig fråga hänvisade till verk i Danmark och Sverige och ett danskt landsrettsavgörande), Rt. 1963 s. 622 (där domstolen i en fråga beaktade positionen i svensk och finländsk rätt) och Rt. 1988 s. 276 (där hänvisning rörande tillämpningen av 36 § avtalslagen gjordes till flera avgöranden av svenska Högsta domstolen).
295. Se t.ex. Tvarnø & Nielsen, Retskilder og retsteorier, 2017, s. 30 f.
296. Se t.ex. Tvarnø & Nielsen, s. 66; jfr Jens Evald, Juridisk teori, metode og videnskab, 2016, s. 178 ff. och Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 10 uppl. 2018, s. 281 f.
297. Se t.ex. Tvarnø & Nielsen, Retskilder og retsteorier, 2017, s. 30 f. och Mads Henry Andenæs, Rettskildelære, 2 uppl. 2009, s. 61.
298. Se t.ex. Torstein Eckhoff og Jan E. Helgesen, Rettskildelære, 5. utg. 2001, s. 285 och Tvarnø & Nielsen, s. 259.
299. Se t.ex. Jens Evald, Juridisk teori, metode og videnskab, 2016, s. 181.
300. Se t.ex. Finn Arnesen & Are Stenvik, Internasjonalisering og juridisk metode, 2009, s. 59 ff. och 69 ff., Mads Henry Andenæs, Rettskildelære, 2 uppl. 2009, s. 58 och Erik Magnus Boe, Rettskildelære under debatt, 2 uppl. 2014 s. 382 ff.
301. Se Torstein Eckhoff og Jan E. Helgesen, Rettskildelære, 5. utg. 2001, s. 290 f.
302. Beträffande just CISG har det, till skillnad från de flesta konventioner och liknande, dock skapats flera verktyg som kan användas för bestämningen av innehållet i konventionen, t.ex. det av UNCITRAL utvecklade CLOUT dit rättsfall rapporteras, CISG Advisory Council som avger tolkningsyttranden med hänvisning till den rättspraxis och den doktrin som finns. Se vidare om verktygen för just denna konvention, Jan Ramberg och Johnny Herre, Internationella köplagen (CISG), 4 uppl. 2016, avsnitt 1.7.
303. Jfr t.ex. Christina Ramberg m.fl., Rättskällor – en introduktion i kritiskt tänkande, 2018, s. 78 ff.
304. Se t.ex. Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl. 1996, s. 40.
305. Jfr Christina Ramberg, Prejudikat, 2017, s. 25 med hänvisning till t.ex. Donoghue v. Stevenson [1932] All ER. 4, 20.
306. Mattias Derlén och Johan Lindholm, Judiciell aktivism eller prejudikatbildning? En empirisk granskning av Högsta domstolen, SvJT 2016 s. 143 ff.
307. Antalet referenser till rättspraxis ökade under perioden 1980-2015 från ca 0,5 referenser per dom till knappt tre referenser per dom. Samtidigt ökade andelen avgöranden i vilka minst en referens gjordes till rättspraxis under samma period från ca 40 % år 1980 till knappt 80 % år 2015.
308. Se t.ex. Johnny Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 933 ff., särskilt s. 935 f.
309. Konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg.
310. Av avgörandet framgår också att dåvarande dispaschören, numera justitierådet Svante O Johansson, hade avgivit ett rättsutlåtande i tvisten. Det ligger nära till hands att anta att domstolen hade betydande hjälp av detta för att dra slutsatser av det internationella materialet.
311. Convention concerning International Carriage by Rail (COTIF) of 9 May 1980.
312. United Nations Convention on the Law of Treaties, Vienna 23 May 1969. Se om konventioner som rättskälla, särskilt från ett norskt perspektiv, Hans Petter Graver, Internasjonale konvensjoner som rettskilde, Lov og Rett 2003 s. 468 ff.
313. Det kan noteras att CISG Advisory Council numera gjort generella uttalanden rörande denna fråga i sin Opinion No. 10, Agreed Sums Payable upon Breach of an Obligation in CISG Contracts, Rapporteur: Dr. Pascal Hachem, Bär & Karrer AG, Zurich, Switzerland. Adopted by the CISG-AC following its 16th meeting in Wellington, New Zealand on 3 August 2012.
314. Högsta domstolen har sedermera, i NJA 2018 s. 19, funnit att i ett långvarigt återförsäljaravtal utan villkor om uppsägningstid har återförsäljaren vid en uppsägning från leverantören som utgångspunkt rätt till en uppsägningstid om sex månader. I samma dom fann domstolen också att en analog tillämpning av reglerna om avgångsvederlag i handelsagenturlagen borde kunna komma i fråga endast när skyddsbehovet framstår som särskilt starkt. I detta avgörande fäste domstolen särskilt avseende till bl.a. praxis från de Högsta domstolarna i Danmark och Norge och, beträffande den senare frågan, till det faktum att endast Belgien i Europa har regler om rätt till avgångsvederlag för återförsäljare.